Bojkotten har gett de extrema hybris

Det är inte roligt att försvara idioter. Det är därför vi har lagar som skyddar även deras rätt att uttrycka sig. Ungefär så lär Voltaire ha kommenterat förra helgens bokmässa i Göteborg.

I en av lokalernas mest perifera montrar satt Nya Tiders personalstyrka och glodde på sina mobiltelefoner och lajvade litteraturmässa.

Man stannade till och tänkte: Är det de här allt handlar om?

Mässan har som privat aktör ingen skyldighet att upplåta plats till obekväma publikationer, men det ligger i dess dna och speciella särart att upplåta plats åt organisationer med både ideologisk bredd och bråddjup. Bokmässan handlar främst om litteratur och kommers, men dess utkanter har alltid varit ett sorts speakers corner för religiösa dogmatiker, kristallterapeuter, privata Palme-spanare och förlag som ger ut böcker som vill ge upprättelse åt Mao Zedong.

Med andra ord dem som nästan ingen någonsin lyssnar på.

Att högerextrema element vädrar morgonluft och har sökt monterplats de senaste åren är en uppenbar effekt av en större rörelse som inte längre är särskilt marginaliserad. Frågan är då om bokmässan ska porta Nya Tider för att det går för bra för extremhögern?

Det verkar orimligt. Men det fanns andra skäl att ifrågasätta deras närvaro: Redaktionen hyser personer som deltagit i hembesök hos granskande journalister med det uppenbara syftet att destabilisera dem. Den juridiska genomlysningen av Nya Tider visar förvisso att de håller sig inom lagens råmärken – de uppbär för övrigt presstöd – men de använder ytterst tveksamma arbetsmetoder.

Ska man verkligen samtala med sådana?

Självklart inte.

Ska de tillåtas drunkna i mängden av kulturkavajer, internationella bestsellers och allehanda konspirationsteoretiker?

Ja, givetvis.

Många tycks vara rädda för att smutsa ner sig i sällskapet med högerextrema. Jag förstår den reflexen (även om jag helt ärligt känner likadant inför de som kallat utställarna på Svenska mässan för ”nazist-kramare”). Att som skribent stå upp också för oortodoxa åsikter ligger i yrkets natur; förmågan att göra en 180-gradersanalys av dagens klimat och inse att det kan vara ens egna maximer som faller utanför det offentliga samtalets riktlinjer nästa gång. Att inte ersätta intellektualism med aktivism.

För varje mässbojkott i år tillmättes en mycket marginell tidning lite större betydelse. I dag står vi inför fullbordat faktum: Extremhögern fick sätta agendan för hela helgen. Läs Nya Tiders egna triumfatoriska texter i ämnet om ni vill se en övning i (rättmätig) hybris.

Runt om i Göteborg arrangerades alternativa litteraturevenemang i helgen. Jag hade inte möjlighet att besöka dem, men en deltagare på en av minimässorna beskrev stämningen där som varm och inkluderande.

Det låter jättemysigt, men det har ju aldrig varit vare sig litteraturens eller bokmässans uppdrag.

Men det riktigt sorgliga med bråket kring bokmässan är att den kidnappats av en publikation med så generande låg verkshöjd. En årslång kulturdebatt förtjänar ett mer litterärt intressant problembarn. En nylansering av Valerie Solanas Scum-manifest kanske, eller ett besök av den islamofobiske nobelpriskandidaten Michel Houellebecq.

I stället har landets kulturskribenter fått ägna sig åt ett års närläsning av radhus-rasistisk bruksprosa.

Alla parter kan bättre än så, utom Nya Tider själva.


Till sist

ChefredaktörVávra Suk.

   Huruvida Nya Tider har hållit sig inom ramarna för gängse uppförandekod eller på något sätt stört ordningen på mässan får efteranalysen utreda. Det sistnämnda skulle inte förvåna mig. Höger­extremer är en grupp rätt aparta sekterister som förr eller senare brukar avslöja sig själva.