Kvinnor som blir slagna är kvinnor som nästan alltid förblir anonyma
Varför är ingen kvinna ansiktet utåt för att bli slagen?
Okej, vidrig grej att vara känd förr men det är läskigt hur anonymt det är att få stryk av den man älskar. Särskilt med tanke på hur många som får det.
#Metoo ökade medvetandet kring hur sexuella övergrepp ser ut och gjorde ett seriöst försök att bryta stigmat. Det är inte våldtagna kvinnor som bör skämmas, det är männen som våldtar som ska göra det. Men skammen runt misshandeln ligger tät. Kvinnor som blir slagna av männen – som ofta påstår sig älska dem – är kvinnor som nästan alltid förblir anonyma, ansiktslösa.
Vi hör talas om dem först när det redan är för sent, när de blir en rubrik som gör att det knyter sig i magen på den som läser. När vi pratar om de redan döda och frågar oss hur det kunde gå så långt. Men inget mer händer.
Det finns många fördomar om slagna kvinnor men också om män som slår. Att de inte är som vi. Att vi inte känner dem, för ingen hygglig man skulle någonsin slå en kvinna. Såklart stämmer det inte.
Förra veckan mördades en kvinna och hennes barn i Mälarhöjden. De hade en nära relation till mannen som dödade dem. Samma vecka åtalades en 19-årig kille som mördat en 20-årig tjej genom att hugga henne sjutton gånger med kniv på en cykelbana i Gävle. De var bekanta med varandra. Samtidigt som killen i Gävle åtalades, häktades en kvinna och två unga män för mordet på en fjortonårig flicka. En flicka som aldrig kommer få uppleva lättnaden och glädjen att äntligen få flytta från ett kaotiskt hem, med möjlighet att bygga ett liv hon själv bestämmer över.
Och allt det här bara förra veckan. Förra veckan!
Rubriker om döda kvinnor, flickor och barn avlöser varandra. Inte bara deras död får det att vända sig i magen på mig. Jag blir förtvivlad när jag tänker på hur rädda kvinnorna varit, vilka begränsade liv de tvingats leva. Hur de kvävt sin ande för att inte starta bråk. Hur de lärt sig tyda vilket humör han är på genom att lyssna efter hur han öppnar kylen.
Men morden verkar ske i ett politiskt vakuum. Ingen går egentligen till val på frågan om kvinnors överlevnad. Konstigt, med tanke på att politiker är så besatta av våld att det verkar vara en fetisch. Fast intresset gäller bara gängvåld.
Gängvåldet kan bändas in i vilket samtal som helst. Ljushuvudena inom SD vill dra tillbaka uppehållstillståndet för anhöriga till dömda brottslingar. Sossarna tävlar med Moderaterna om vem som allra mest kan stå med armarna i kors och säga tomma saker om hårdhandskar. Utvisningar, inspärrningar och avlyssningar. Ja, engagemanget för att få bukt med den organiserade brottsligheten vet inga gränser.
Att kvinnor mördas i sina hem verkar däremot ingen känna sig särskilt drabbad av. Även om man skulle kunna argumentera för att könsmaktsordningen är den allra mest välorganiserade brottsligheten. Den har allianser i alla finrum, får ofta operera omärkt och skördar många liv.
För några år sedan skulle varenda politiker kalla sig feminist, ungefär som varenda politiker nu ska flexa sina muskler. Är det därför ingen tar ett seriöst grepp om frågan? Det är inte inne med den här sortens våld. Kvinnorna som dör är kanske anonyma offer i tidningen, men de är stjärnor i sina egna liv. Precis som vi alla är.