Det blir ingen fred förrän Ukraina är fritt
Rysslands anfall på Ukraina och folkmordspolitik har skapat en ny rörelse i Europa där de mindre länderna driver solidaritetsarbetet framåt.
Det är länder som Estland, Lettland, Litauen, följda av Sverige, Finland och andra. Polen har klivit fram som en drivande europeisk nation. Storbritannien är naturligtvis viktig och USA avgörande, men det är de mindre länderna som är motorn.
Kriget gäller de små ländernas frihet och självbestämmande mot det gamla, unkna Europa – alliansernas Europa, 1800-talets och 1900-talets Europa.
De små länderna i vår tragiska världsdel har varit spelpjäser i stormakternas självpåtagna rätt att forma sina intressesfärer. Den ryske diplomaten Isvolski föreslog att kejsardömet Österrike-Ungern skulle införliva Bosnien och Hercegovina i utbyte mot fri fart för ryska krigsfartyg genom Dardanellerna: ett av oräkneliga exempel där små nationer bara är marker på stormakternas spelbord.
Politiker träffades på slott och herresäten, i salongerna gjorde de upp om vem skulle härska var:
”De båda statsmännen möttes 15 september i Buchlau på greve Berchtolds slott … och träffade där en överenskommelse av ovan antytt innehåll.” (Friedrich Stieve, ”Isvolski och världskriget”, 1926.)
Sådant var det europeiska 1900-talet. Andra världskriget började med att Tyskland och Sovjetunionen styckade Polen. I andra världskrigets slut reste den brittiske premiärministern Churchill till Moskva för att ge den sovjetiske diktatorn Stalin ett förslag:
”Jugoslavien och Ungern skulle delas på mitten mellan Sovjetunionen och de övriga, Sovjetunionen skulle få 90 procent av Rumänien och 75 procent av Bulgarien, medan Storbritannien i enighet med Förenta Staterna, skulle ha 90 procent av Grekland.” (Paul Johnson, ”Moderna tider”, 1987.)
Stalin godkände förslaget genom att sätta en bock på pappret.
En del debattörer, Göran Greider till exempel, förminskar den nuvarande krisen genom att säga att Europa i modern tid klarat andra svåra konvulsioner. De syftar på Sovjetunionens invasioner i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.
Men då plågades vår kontinent fortfarande av intressesfärernas förbannelse. Ungern och Tjeckoslovakien tillhörde Ryssland, västvärlden sa fy och fortsatte sedan med sina egna affärer.
Kriget i Ukraina är något nytt. Ett ensamt land vägrar att foga sig i maktspelet.
Georgien och Moldavien accepterade motvilligt att de tillhör Rysslands sfär genom att ge upp motståndet mot de av Moskva konstruerade utbrytarrepublikerna Sydossetien och Transnistrien. Ukraina tvingades 2014 se på när Ryssland bröt loss och stal Krim och inrättade två små utbrytarrepubliker i Donetsk och Luhansk efter georgiskt och moldaviskt mönster.
Men Ukraina fann sig inte. Ukraina byggde upp sitt försvar i väntan på nästa ryska steg, det som kom med invasionen 24 februari i år.
Imperialismen är nu statsideologi i Moskva. Putin säger att Ukraina inte har rätt att existera. Den ryska statsledningen agerar efter imperialistiska teorier och ideal från början av 1900-talet.
Ukraina för en frihetskamp för att den gamla ordningen inte ska komma tillbaka – en antikolonial kamp mitt i Europa.
Därför är Sverige och Finland så resoluta: vår färd in i Nato började inte 24 februari utan veckorna innan när Putin deklarerade att vi tillhör Rysslands intressesfär.
Den stora faran är inte Putins kärnvapen. Den stora faran är att västvärlden lyssnar på den gamle skurken Henry Kissinger och andra som bekymrar sig för Ukrainas motstånd. Ju längre kriget varar desto mer kommer det att kosta oss i Sverige, Tyskland, Italien, Afrika – hela världen! –, och desto hårdare kommer trycket att bli på Ukraina att acceptera en ”kompromiss”.
Långsamt kommer perspektivet att vridas och den angripne, offret, kan utmålas som problemet, en fara för vårt välbefinnande.
Men antingen är man fri eller också inte.
Våra uppoffringar väger ingenting mot ukrainarnas. Det är i vårt eget intresse att bistå dem om vi vill skapa en bättre värld än det fasansfulla 1900-talet. Det blir ingen fred förrän Ukraina är fritt.