Världen brinner – behöver vi verkligen ännu ett möte?

Femtio år har gått sedan det första stora FN-miljömötet hölls i Stockholm.

Nu ska lika många år av misslyckanden firas – med ännu ett möte.

Allt medan jorden brinner.

Veckans stora FN-möte – Stockholm+50 – har målats ut som en möjlighet att skynda på klimatarbetet. Få lär ha invändningar, efter en vår av ringande forskarlarm.

I Indien smälter trottoarerna och fåglar ramlar ner från himlen.

I Irak utplånas sjö efter sjö.

Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka, i en tid när de snabbt behöver minska och enligt FN:s klimatpanel IPCC har vi nu bara tre år på oss att vända kurvan om vi ska ha möjlighet att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader – och undgå en klimatkatastrof.

Så varför känns det som om något skaver med toppmötet?

Begrunda Olof Palmes tal på den första stora FN-konferensen i Stockholm 1972:

”Jag är säker på att vi kan hitta lösningar. Men det är helt nödvändigt att agera gemensamt och internationellt. Det är verkligen väldigt, väldigt bråttom.”

Utdrag ur Olof Palmes tal 1972.

 

Det krävs ingen större fantasi för att placera samma ord i munnen på någon av talarna vid veckans möte.

Som FN-chefen António Guterres.

Eller vår svenska miljöminister Annika Strandhäll.

Syftet med Stockholm+50 sägs vara att ”fira” de femtio åren som gått. Sanningen är att det inte finns något att fira.

Det första mötet resulterade i en deklaration med principer om miljö och utveckling. De har inte efterlevts. De femtio år som förflutit sedan de löftesrika försommardagarna i Stockholm har kantats av klimat- och miljömöten. Emellanåt har de framstått som framgångsrika, som 2015 i Paris när världens länder enades om att sträva efter att begränsa temperaturhöjningen till 1,5 grader. Men sju år senare lever inte ett enda av världens stora utsläpparländer upp till sina löften.

Inte Kina. Inte USA. Inte Sverige.

Ingen.

 

Bara ett halvår har gått sedan FN-klimatmötet COP26 i Glasgow. Lika lite återstår till COP27 i egyptiska Sharm el-Sheikh.

Innan de över hundra miljöministrarna, FN-chefen Antonio Guterres och det amerikanska klimatsändebudet John Kerry flögs in i businessäten och privatjet (ett flertal unga klimataktivister från länder som släpper ut minst och påverkas mest väntar förgäves på Schengenvisum vid svenska ambassader) och rullade vidare i sina korteger genom Stockholms avspärrade gator borde någon ha ställt frågan om vi verkligen behöver ännu ett jättelikt miljömöte.

Eller om vi redan vet tillräckligt för att handla.

I värsta fall riskerar den här typen av klimatkonferenser – med sina ledarskapsdialoger och ickebindande deklarationer om att skynda på utfasningen av fossil energi – att tjäna ett annat syfte. Att skyla över misslyckanden och lindra klimatångest. Skapa en illusion av att åtminstone något händer, femtio år efter Olof Palmes varnande ord.

– Politiken måste kliva fram och visa ledarskap, säger Annika Strandhäll, klimatminister i ett av världens rikaste länder, till TT.

Allt medan bensinskatten sänks och Arktis isar smälter bort.