En falsk känsla av närhet på Twitter
Mustaschen ser lite fuktig ut, men bara lite.
En man i övre medelåldern sitter i ett badkar och poserar med en liten flaska champagne i högernäven, den billigare sorten. Blicken rakt in i kameran, han är på bröllopsresa.
Det är en underbar bild eftersom den är helt äkta: jag är osäker på om man överhuvudtaget kan komma närmare inpå en främmande människa - naken i ett badkar på sin bröllopsresa.
Det märkliga är att bilden föreställer Håkan Juholt.
Alldeles nyligen var han landets näst viktigaste politiker. Han kunde ha blivit vår statsminister om fyra månader. Nu badar han bubbelkopp med hustrun i folks instagramflöden.
I ett tidevarv då mediecharlataner fakturerar en månadslön i timmen för att lära företag och politiker om sociala medier kan det förstås tolkas som ett tecken i tiden.
Senast var det Swedbank som tog rådet om att ”kommunicera personligt” till oanade nivåer. Banksystemet havererade och fyra miljoner kunder fick inte ut sina pengar. Företaget svarade med att lägga ut en ledsen smiley på Facebook.
Och naturligtvis var inte skälet till denna härdsmälta att man anställt en tolvåring som presschef.
Det var strategi. Förmodligen framgångsrik sådan. Sett till att blotta förnimmelsen av en bankkrasch kan störta hela nationer ned i avgrunden var allvar knappast något företaget ville kommunicera.
Det personliga tilltalet - i Swedbanks fall: den personliga infantili- teten - har allt tydligare har blivit ett verktyg för makten.
När utrikesminister Carl Bildt twittrar fram sina uttalanden i stället för att ge presskonferenser är det inte för att han ser sociala medier som en trivsam direktkontakt med sina väljare - det är ett sätt att slippa motfrågor.
Och när landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt i helgen instagrammade selfies från shoppingturen med bästisen Cilla var det förstås utifrån en strategi om att hennes egen hjärtlighet ska skymma en hårdför vårdpolitik.
Sociala medier har inte bara flyttat makten närmare gräsrötterna. De har samtidigt inneburit en förskjutning i motsatt riktning. Skapat en skenbar känsla av närhet till maktens korridorer.
Därför ska bilden av Juholt i bad-karet kanske snarare betraktas som en motbild.
Intimiteten i fotografiet är inte utstuderad, inte resultatet av varumärkesprofilering. Det är en bild som är helt äkta och därför helt apart i det politiska medieflödet. Håkan Juholt har ingenting att vinna på att skåla i champagne på Instagram. Han vill bara visa sin lycka.
Och någonstans ringar väl den aningslösheten - eller ärligheten - in varför Juholt bara fick stanna 302 dagar som partiledare.
Kanske är det rentav vår förlust, inte hans.
Årets ordbok
Poeten Pontus Lindh utkom i veckan med ”Appendix” - en förtjusande ordbok av det mer personliga slaget. Från ”abrasionsvittne” till ”ögonblick” skissar Lindh fram en hel världsbild, ord för ord. Jag vet att det bara är april ännu, men jag kan utan darr på manschetten påstå redan nu: Detta är med all säkerhet årets mest underhållande ordbok. Ett lästips för både wordfeud-nörden och poesikännaren.
Årets ord?
En del av språkets magi är skapandet av nya ord. Härom dagen stötte jag på årets hittills starkaste nyord i en nyhetsrubrik i Expressen: ”Fågeltornsonanist”.
All den sorg och ensamhet det ordet rymmer, alla de bilder man får i huvudet. Vågar man hoppas på en plats i SAOL 2015?