Misslyckas brexit kan Boris skylla på coronapandemin
När det brittiska parlamentet imorgon ska godkänna handelsavtalet med EU innebär det en stor personlig triumf för Boris Johnson.
Om och när de ekonomiska bakslagen slår till kan den brittiske premiärministern skylla på coronapandemin i stället.
Utan Boris Johnson hade det sannolikt inte blivit någon brexit överhuvudtaget. Det var han som var ansiktet utåt för lämna-sidans kampanj som ledde till den överraskande segern i folkomröstningen 2016. Det var han som lyckades få det brittiska folket att en andra gång kraftfullt stödja honom och brexit i valet för ett år sedan.
Nu är det han som slutgiltigt lyckats få till viktiga eftergifter från EU för att få till ett åtminstone halvfärdigt handelavtal. I motsats till vad EU ville kommer det inte att finnas någon överdomstol (EU-domstolen) som avgör tvister mellan EU och Storbritannien.
EU kan visserligen införa tullar om man tycker att britterna försöker tillämpa egna spelregler (lägre skatter, sämre arbetsrättsliga regler med mera) som på avgörande sätt skiljer sig från unionens, men britterna kan svara med samma mynt.
Det är med andra ord upplagt för nya strider längre fram även om den akuta krisen löstes med ett avtal.
Det blir en hård brexit men ingen krasch ut ur EU. Något som gynnar båda parter.
Till slut var båda som två tungviktsboxare i en trettonde rond som slagit sig trötta och utmattade hängde mot varandra i ringen. Matchen var inne på övertid och någon riktig gonggong ljöd aldrig. Inte heller kunde en tydlig segrare koras. Det slutade i ett anti-klimax.
Handeln med varor mellan EU och Storbritannien kommer i princip att vara fortsatt fri och utan tullar medan den fria rörligheten för människor delvis upphör. Förhandlingarna fortsätter på en rad områden, exempelvis när det gäller tjänstesektorn och Londons ställning som Europas finansiella centrum.
Djävulen i detaljerna
För Boris Johnson var det viktigt att trotsa deadline efter deadline och därmed visa de hårda brexitörerna i sitt eget konservativa parti att han pressat EU maximalt. Genom att ta avtalet precis vid jul och bara offentliggöra de 1 246 sidorna text några dagar före omröstningen i underhuset ville Johnson ge eventuella kritiker minimalt med tid för invändningar. Djävulen sitter som bekant i detaljerna.
Därmed ser det också ut som att han åtminstone för tillfället lyckats ena sitt eget parti som i decennier varit splittrat i sin inställning till Europa.
På ett sätt kan man säga att Johnson satte partiets bästa framför landets. Skälet är makten. Med ett enat parti blir det lättare för Johnson och hans Toryparti att behålla makten för lång tid framöver.
Johnsons företrädare Theresa May led det ena förödmjukande nederlaget efter det andra när hon försökte föra brexit i hamn. Nu väntas det brittiska parlamentet med överväldigande majoritet säga ja till handelsavtalet med EU. Till och med Labour säger att de kommer att rösta för trots att de egentligen velat se en mycket mjukare övergång. Den nye ledaren Keir Starmer måste ta hänsyn till att många Labourväljare trots allt röstade på Johnson i senaste valet på grund av brexit.
Johnsons stora problem blir att försöka uppfylla löftena om den fantastiska framtid som han utmålat att brexit kommer att innebära för Storbritannien. Framtiden får utvisa vad som händer men de flesta experter är eniga om att landet på kort sikt kommer att tappa i ekonomisk tillväxt trots att det blev ett handelavtal.
Vill återuppleva storhetstid
Coronapandemin, där Storbritannien tillhör de värst drabbade, kommer givetvis inte att göra det lättare men Johnson kan ändå ha nytta av den.
När bokslut ska göras över brexit blir pandemin en utmärkt syndabock att ta till. Det blir väldigt svårt att skilja den arbetslösthet och lägre tillväxt som orsakats av pandemin från den som drabbar landet på grund av brexit. Åtminstone under de första åren.
Hur mycket brexit handlar om annat än förnuft och ekonomiska fakta slår mig när jag under julledigheten ser den brittiska serien The Crown som handlar om det brittiska kungahuset men lika mycket om landets ställning i världen.
Fortfarande är det många gamla brittiska kolonier som har Drottning Elisabeth som sitt formella statsöverhuvud och samväldet lever. En påminnelse om en tid när Storbritannien var en verklig världsmakt. Det är den känslan många britter vill återuppleva. Att stå där på toppen av vågkammen och blicka ut över imperiet. Rule Britannia.
Att åter få känna sig fria och exceptionella.
Det ska bli spännande att följa hur de lyckas.