Mitt stormkök har överlevt pandemier

Svante Lidén

helskärm

Jag träffade Lena Fred borta vid Hyr-Lund på Björkgatan för nån vecka sen.

Hyr-Lund är en gammal fin firma som sedan 1961 hyr ut golvslipmaskiner och annat matnyttigt för hemmafixaren. Hyr-Lund har haft mycket att göra nu under corona, eftersom så många jobbar hemma. För som alla vet är "jobba hemma" ett vitt och brett töjbart begrepp som inte alltid innebär att man nödvändigtvis jobbar.

Men Lena Fred jobbar. Fast inte hemma och inte på jobbet, för det har hon inte kvar längre.

– Jag fick sluta för tio år sen, när jag fyllde 65, säger hon.

Nu går Lena omkring med en sån där lång röd tång och plockar skräp.

– Det är väl det enda vettiga jag kan göra i dessa tider.

Hon brukar fylla några kassar om dagen. Det skulle kunna bli många fler eftersom folk kastar skräp omkring sig som om det inte fanns någon morgondag.

Lena går ut på tider då det inte är så mycket folk i rörelse. Hon håller avstånd till folk och säger att även om det är coronatider så måste man försöka hålla rent och snyggt omkring sig.

Hon har hållit på så här i flera år. För henne är det inte en engångsgrej som när Göran Persson för 19 år sen krävde att Sverige skulle snyggas upp och statsministern förkunnade att han själv plockade upp minst "ett skräp om dagen."

Och – minsann – han till och med fångades på bild av utsänd fotograf när han faktiskt också gjorde det – plockade upp ett skräp. 

Lena gör det dock hela tiden. Utan fotografer. Hon visar vanligt folkvett, försöker hålla snyggt omkring sig, försöker hålla avstånd, försöker uppföra sig som folk. Och att uppföra sig som folk har väl sällan varit viktigare än nu.

Vi har otaliga regler i samhället. Men regler är konstiga. Inte minst just nu. De ändras stup i kvarten beroende på utvecklingen och den politiska dagskonjunkturen.

I skrivande stund får vi bara samlas i smärre grupper. Från och med tisdag nästa vecka får vi vara max åtta stycken. Nyss var det 300 på vissa ställen – om folk satt ner. 50 på andra .

På tåg och tunnelbanor får folk däremot packas som sillar. Fast vi förutsätts förstås iaktta adekvat social distansering även där.

Men vi ska visst inte behöva sätta på oss munskydd – de tycks än så länge bara fungera i andra länder nämligen. Eller om det kan vara så enkelt att utländska munskyddstvång bara är ett uttryck för symbolpolitik, något som ska ge intrycket av att politiker och andra beslutsfattare är dådkraftiga och beslutskompetenta.

Munskyddens eventuella förträfflighet i offentligheten är dock inte jag rätt man att uttala mig om. 

Häromdagen stod jag i kassakön på Luthagens livs  – med behörigt avstånd till framförvarande.

Då hörde jag plötsligt ett par rosslande slemhostningar bakom mig och kände luftdraget i ryggen.

Jag vred på skallen och där, ett par decimeter bakom mig, stod en liten farbror med ett snorigt munskydd som han verkade ha haft på sig sen i april.

– Jaha, här står du och hostar, sa jag så vänligt jag förmådde.

– Håll käften pojkjävel, fräste han tillbaka.

– Jag har munskydd på mig och får hosta så jävla mycket jag vill!

Och det kanske han får. Vi lever ju i ett fritt land.

Men hur det kommer att se ut i morgon eller till veckan i detta fria land har varken du, jag eller någon annan någon susning om.

– Det är en snårig terräng, sammanfattar inrikesminister Mikael Dambergs pressekreterare Mirjam Kontio.

Snårigt är ordet.

Så vilken tur att STORMKÖKET har utsetts till Årets julklapp.

Äntligen en riktigt vettig grej.

Själv har jag ett Trangia som varit i familjens ägo sedan 1951 och som fungerat felfritt hela tiden.

Stormköket sviker nämligen ingen, oavsett hur snårig terrängen än blir.

Mitt Trangia har överlevt flera pandemier. Inte ens Asiaten som drabbade världen, uppemot en miljon svenskar och tog livet av min farmor Kristina lyckades ge det ens en liten rispa i plåten.

Så hur dyster framtiden än ser ut så kommer Årets julklapp att klara av det här också.

Även om du och jag inte gör det…