Kvinnofettet anfaller!

”Rätt som det är, vi kommer inte få en förvarning, så vaknar vi av att vi sitter fast i fetman. Ett bildäck av späck strax nedanför midjan och nu finns det ingen återvändo”, skriver Malin Wollin.

På en hälsoresa jag gjorde i arbetet en gång så vaknade jag en morgon av att jag stod på en nyvaken strand i tajts och noppigt linne. Sanden var kall under fötterna, jag hade inte ätit frukost. Jag var ung och trött på det där sättet som bara unga människor kan vara, det vill säga inte på riktigt. Gravid var jag förresten.

Jag minns att en kvinna rådde mig att inte ge mitt kommande barn välling; jag sa att det var mitt tredje barn.

Jag minns att jag frågade henne om hon hade barnbarn; hon sa att hon bara hade ett barn som var tolv år.

Vi skämdes från varsitt håll och pratade inte mer med varandra den resan.

 

I slutet av det arla sandpasset med mycket stretch och många tankar om äggröra i stora tråg frågade en kvinna, kanske var hon någonting och femtio, hur man ska göra för att träna magen. Hon tyckte att den blev större och att det inte spelade någon roll hur hon åt eller tränade.

Låt mig förklara kvinnan för er; hon såg ut som om det var hennes jobb att introducera nya träningsformer i Sverige. Importör i frisk var hon, med hållning så rak att jag skulle betro mitt ofödda barn att vila på hennes hjässa. Men hon hade problem med magen, något hade krupit sig på, vad var det som höll på att hända?

Och hur det nu var med den raka stolta hållningen så hände det något med krökningen av hennes rygg när träningsledaren berättade för henne att i klimakteriet lägger kvinnor på sig på magen.

Och det finns ingenting man kan göra åt saken.

I tur och ordning slutade femton kvinnor på en strand att andas.

Kanske tänkte vi; snälla du, vi är vana, vi har bantat som de franska kvinnorna, vi har gjort som flygvärdinnorna, vi har låtsas att vi tycker att grapefrukt är frukost, vi kan utstå allt, det finns alltid ett sätt.

Men i detta hade vi alltså fel.

 

Jag har inte tänkt på stiliga kvinnan på flera år, men nyligen läste jag en text om just det där kvinnofettet som kommer vid en viss ålder och som inte kan bekämpas.

Jag upplevde artikeln som en slags varningstext.

Kärringer, huk er i bänkera för här kommer fettet och ingen kommer undan.

I hela Sverige sitter kvinnor skräckslagna och bara väntar på att bli feta.

Rätt som det är, vi kommer inte få en förvarning, så vaknar vi av att vi sitter fast i fetman. Ett bildäck av späck strax nedanför midjan och nu finns det ingen återvändo.

Vi är inte bara gamla och infertila och upptorkade, vi är tjocka som bollar också.

Är det så här vi ska ha det?

Vi bantar hela livet, sen kommer KLIMAKTERIEFETTET, sen börjar vi gå av oss och då vet vi; snart dör vi.

Jag lägger in en skarp protest.

Och skriver upp grapefrukt på inköpslistan.

 

Följ ämnen i artikeln