Vi befinner oss i en konspirationsteoretisk högkonjunktur

Över åttio procent av Donald Trumps väljare var så sent som förra veckan övertygade om att presidentvalet i november var riggat till Joe Bidens fördel, trots att inte ett enda bevis på detta kunnat styrkas, skriver Johanna Frändén.

Med blicken ut över Medelhavet hamnade jag i somras i ett spontant samtal med två fransmän om världsläget och pandemin. Några minuter in i vår konversation sa den ena – 35-årsåldern, perfekt solbränna, jobb inom offentlig sektor i Paris – att Donald Trump, till skillnad från nästan alla demokratiska presidenter genom åren, i alla fall inte ingår i ett globalt satanistiskt nätverk.

Vidare skulle vi få se att Trump mycket snart skulle avslöja sjuka hemligheter om Washington DC, om Hollywood, om the Beatles. Alla är nämligen pedofiler och barnamördare.

 

Det här var några veckor innan jag hörde talas om QAnon-rörelsen för första gången. Om vidden av dess knasighet är svår att ta in när man läser om det kan jag berätta att det är ännu märkligare att få den serverad från två individer med ordnad aura på en uteservering på rivieran.

”Vet du vem George Soros är?”, undrade den ena en bit in i samtalet och då brast jag tyvärr ut i skratt.

Där konspirationsteorier finns finns nästan alltid antisemitism. Idén om att ”judarna styr” alternativt bär skulden till samhällsproblem, finns belagd redan på 1400-talet och utbrottet av pesten. I veckans Dokument Inifrån laborerar en känd svensk vaccinmotståndare med förintelseförnekelse när hon tror att kameran är av.

 

Vi befinner oss i en sorts konspirationsteoretisk högkonjunktur just nu. En global pandemi, kommande vaccin och hemmaisolering är mycket god jord för komplottism, som fransmännen kallar det; idén om att en styrande elit har en dold agenda och manipulerar globala fenomen som virusutbrott och demokratiska val. USA har blivit ett eldorado. 

Över åttio procent av Donald Trumps väljare var så sent som förra veckan övertygade om att presidentvalet i november var riggat till Joe Bidens fördel, trots att inte ett enda bevis på detta kunnat styrkas.

Och här kommer det luriga med konspirationsteoretiker: Fakta, bevis och rimlighet spelar en underordnad roll när man alltid kan hitta en sajt på internet som påstår annorlunda. (Eller, i USA:s extrema fall, en avgående president med grandiosa drag, som vägrar acceptera en förlust.)

Det luriga med hjärnan: Den reagerar emotionellt starkare på information som går emot det förväntade, vilket, enligt en studie publicerad i Science 2018, förmodligen gör att fake news-artiklar får större och snabbare spridning på sociala medier än riktiga nyheter. När vi läser något som strider mot den allmängiltiga uppfattningen gör hjärnans neuroner en volt och talar om för oss att vi måste varna andra.

 

Men alla människor tror ju inte att Hillary Clinton dricker tonårsblod eller att coronavaccinet innehåller ett chip som gör att Bill Gates kan kontrollera varje steg vi tar. Vad avgör vem som blir fullfjädrad konspirationsteoretiker och varför verkar vi befinna oss i en guldålder just nu?

Fältet är ännu ganska outforskat, men vissa faktorer tycks obestridliga. Komplottism växer i tider av social osäkerhet. När världen känns komplex och hotfull och de etablerade sanningarna inte erbjuder en känsla av helhet dras vi lättare åt dogmatiska narrativ, eftersom de ger en känsla av sammanhang.

Psykosociala fenomen som ensamhet, depression, oro och sorg är vanliga hos folk som tror på konspirationsteorier. Narcissism, dålig impulskontroll och lätt psykotiska drag finns också i större utsträckning hos den här gruppen.

 

Ibland tänker jag att det hade varit kul att kontakta fransoserna från i somras nu och fråga dem hur de tycker att det gått med Trump och avslöjandet av världens största pedofilring. Men förmodligen hade det inte lett någonvart.

Konspirationsteoretiker och paranoiker har nämligen det gemensamt att de väldigt sällan erkänner sig överbevisade.