Cynisk logik bakom bankernas oljeaffärer

Varför lånar svenska banker ut pengar till nya oljeprojekt i Arktis? Av samma anledning som de varit med om att blåsa upp en svensk bostadsbubbla. Någon annan står för den största risken. 

Följ ämnen

Den som söker på ordet “hållbarhet” i SEB:s årsredovisning får hela 704 träffar. År 2022 vet stora företag vad omvärlden vill höra.

Eller som SEB skriver: ”som finansiell institution spelar vi en viktig roll, både i att omfördela kapitalströmmar och genom att vara en engagerad samarbetspartner som driver på omställning och förändring”.

Bra där!

 

Men hur ska man då förstå att samma bank på bara ett par år varit med och ordnat fram 22 miljarder kronor som i förlängningen går till oljeprojekt i Arktis?

Svaret ligger i två andra ord som förekommer 502 respektive 68 gånger i samma skrift: ”resultat” och ”avkastning”.

För samtidigt som SEB vill vara ”en ledande katalysator i omställningen till ett hållbart samhälle” har banken också finansiella mål, däribland “en konkurrenskraftig avkastning på kapitalet”.

SEB:s viktigaste affärsområde heter Stora Företag & Institutioner, som under 2021 drog in 40 procent av bankens intäkter och vinst. I uppdraget ingår att låna ut pengar till storbolag, exempelvis vid företagsköp, som när norska Aker slukade Lundin Energy, med projekt i Arktis.

De senaste två åren har SEB satsat 22 miljarder kronor i bolag som vill utvinna olja i Arktis.

Det var en affär på över 100 miljarder kronor, liktydigt med feta provisioner. Väldigt svårt för bankmän som vill nå ”konkurrenskraftig avkastning” att tacka nej till. Då är det frestande att gömma sig bakom kryphål och den typ av snömos som SEB:s presschef levererar: ”oljeutvinningen i Arktis är en begränsad del av verksamheten”. 

 

Men det går inte bara att raljera kring bankernas miljömål. Förbättringar har skett, drivet inte minst av krav från kunderna.

Den stora frågan är varför omsvängningen kommit så sent.

Klimathotet har ju varit känt i rätt många decennier. Under denna tid har svenska och globala banker glatt pumpat in ett astronomiskt antal miljarder i utvinning av fossila bränslen.

Svaret ligger i hur en bank fungerar. Bankirens viktigaste uppgift är att bedöma risker: hur stor är faran att banken inte får tillbaka sina utlånade pengar? Därför är bankfolk ett ganska ängsligt släkte. Om konjunkturen viker kan kreditgivningen strypas nästan över en natt, något som många mindre företagare fått erfara.

Varför reagerar de så långsamt på en risk som klimatet? Därför att den i första hand inte belastar bankens balansräkning utan en plats som brukar gå under namnet jorden. 

En norsk oljeplattform i fältet Snøhvit i Barents hav.

Samma fenomen ligger bakom att svenska banker under 2000-talet ivrigt varit med om att öka hushållens lån från 1 000 till 5 000 miljarder. Risken med detta ligger framförallt inte i kreditförluster utan att ekonomin klappar ihop när konsumtionen störtdyker. Ungefär som nu. 

 

Ur bankernas perspektiv blir agerandet logiskt, även om det sett ur ett lite större perspektiv är ganska korkat.

Företag existerar ju inte i ett vakuum utan opererar mitt ibland oss. Även en bankdirektör kan få sin källare översvämmad, för att inte tala om de hundratusentals aktieägarna och miljoner kunderna. Och både klimatförändringar och överskuldsättning kommer förr eller senare även slå hårt mot bankernas ömmaste punkt: resultaträkningen.

Banker är på intet sätt onda, bara del av ett finansiellt system där skygglappar utgör en viktig del av affärsidén.

Svenska banker har skärpt sig på klimatområdet, men kan göra betydligt mer. Faktum är att det vore närmast tjänstefel att inte springa fortare. För vad kommer garanterat bli det här århundradets mest lysande affär? Att få mänskligheten att överleva.