Mejla

Johanna Frändén

Jag minns känslan av att något nu hade förändrats i Frankrike

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Veckorna och månaderna som följde på attentatet präglades för många parisare av en lågmäld latent panik, som när som helst kunde bubbla upp.”
”Veckorna och månaderna som följde på attentatet präglades för många parisare av en lågmäld latent panik, som när som helst kunde bubbla upp.”

KOLUMNISTER

Jag är på väg att ta med besökande kompisar till en båt i Seine när jag blir påmind om att den här vägen är avspärrad av polis och vi tvingas ändra rutt. På ön Île de la Cité i centrala Paris ligger stadens före detta justitiepalats, en enorm 1700-talsbyggnad som sedan några år är ersatt av ett nybyggt höghuskomplex strax norr om stadskärnan. Men viss juridisk aktivitet fortgår här. Sedan september förra året är detta platsen för ”13 november-rättegången”, då ett jihadist-kommando dödade 130 personer i konsertlokalen Bataclan och runt om på uteserveringar i östra Paris.

 

Rättegången är den största i fransk historia med 330 advokater och nära 1 800 målsägande. Rättegångsmaterialet ska uppgå till över en miljon dokument. Tjugo personer är åtalade, men bara en av de huvudmisstänkta gärningsmännen från kvällen den 13 november är vid liv. Det är den nu 31-årige Salah Abdeslam som har hörts av rätten under våren. Han har gett ett patetiskt intryck, där han blandat offermentalitet och osammanhängande resonemang om fransk juridik med förvirrad IS-propaganda.
Avspärrningarna på Île de la Cité har varit en återkommande påminnelse om fransk nutida terrorhistoria under hela vintern och våren. När nu en tryckande sommarvärme dragit in över Paris blir kontrasten till novemberdåden 2015 nästan ofattbar.

Terrorrättegången har blivit en del av Paris stadsbild och jag funderar på om det är bra eller dåligt. Jag åkte, liksom en hel hord kollegor, direkt till Bataclan morgonen den 14 november 2015. På marken låg fortfarande sjukvårdsmateriel här och där, asfalten på den öppna platsen framför konsertlokalen var fläckvis färgad av blod. Vittnesmålen från grannar som hjälpt till i räddningsarbetet kröp in under skinnet. Jag minns känslan av att något nu hade förändrats i Frankrike, oklart vad. Att landet inte skulle bli detsamma igen, att terrorism var den nya vardagen.

Utanför Bataclan efter terrordådet.

 

Veckorna och månaderna som följde på attentatet präglades för många parisare av en lågmäld latent panik, som när som helst kunde bubbla upp. Vid en snabb inbromsning på tunnelbanan. Då smällare avfyrades i kvarteret. Och för väldigt många: Vid anblicken av arabiska män i tjugoårsåldern med bylsiga kläder eller stora bagage.
Visst förändrades Frankrike efter dådet, kanske allra mest för landets muslimer. Militärer med automatvapen och säkerhetsvakter som kontrollerade handväskor blev ett obligatoriskt inslag också utanför mataffären. Undantagstillståndet, som gav ordningsmakten historiskt långtgående befogenheter, förlängdes och förlängdes tills det till slut permanentades som ny lag. För de tusentals skadade och anhöriga – det finns beräkningar som säger att upp till 3 000 människor har allvarliga fysiska eller psykiska men som en följd av attentatet – är vardagen fortfarande en kamp och de senaste månadernas rättegång ett öppet sår. 

 

Men för Frankrike som land går det faktiskt att blicka tillbaka på de senaste åren med viss tillförsikt. Efter terroråren 2015-2016, då också attacken på Charlie Hebdos redaktion och strandpromenaden i Nice ägde rum, har de koordinerade storskaliga attentaten i princip lyst med sin frånvaro. Den polisiära anti-terror-närvaron har minskat och nästan försvunnit i vardagen. De gula västarna, pandemin och kriget i Ukraina har tagit över nyhetsrapporteringen. 2021 gick klimatkrisen om terrorism som det samhällshot som oroar fransmännen mest.
På en ö i Seine pågår en historisk rättegång i några veckor till. De direkt drabbade ska få någon slags rättvisa skipad och ett helt samhälle väntar på ett bokslut. Vid avspärrningarna blir glassätande turister omdirigerade av polis för att nå Notre-Dame som ligger ett stenkast därifrån. Längs flodbanken är uteserveringarna proppfulla. Det vanliga parislivet fortsätter. 

Av: 

Johanna Frändén

Publisert:

LÄS VIDARE

Sex attacker på en halvtimme – så slog terroristerna till

ÄMNEN I ARTIKELN

Terrorism

Bataclan

Salah Abdeslam