Mejla

Malin Wollin

Mitt barn ska ha en råtta på rätt sätt

Publicerad:
Mammor får stå ut med mycket från sina tonårsbarn, skriver Malin Wollin.
Foto: Colourbox
Mammor får stå ut med mycket från sina tonårsbarn, skriver Malin Wollin.

När jag tänker på mig själv som artonåring så skäms jag.

Självupptagen, osäker, tyckte synd om mig själv av ingen anledning, ville ha en kille men vågade inte ha en kille. Slog mentala armar runt min kropp och utstrålade hat. Piss off, jag dödar dig.

Jag tycker så synd om alla tonårsföräldrar i allmänhet och mina egna i synnerhet. Särskilt mamma. Hon som stod knädjupt i en sjunkande skitbåt och bara öste och öste utan att någonsin kunna lägga till vid den där hamnen där man kan sluta oroa sig över de där jävla ungarna.

När skriver mammor på ett kontrakt som säger att de ska vara livegna, rädda och lida brist på avslappning tills de träder in i övermogenheten?

Herregud så mycket skit hon står ut med, varför säger hon inte bara fuck you, fuck you very much och går hemifrån? Jag borde vara ett snällt och tacksamt barn, tänkte jag, och fortsatte sedan att vara förfördelad och misshaglig.


Säkert var mamma som mammor är mest; tacksam att det inte var värre.

Visst skaffade jag en piercing som blev infekterad, men den satt i naveln. Det kunde varit en nosring genom klitoris.

Jag färgade håret orange av misstag men lät bli att tatuera en panter över skuldrorna.

Jag hade dåliga betyg men lyckades rafsa ihop allting på slutet och kom undan som en svag medelmåtta.

Jag var så otroligt medioker, jag var inte ens bra på att vara strulig eftersom jag bara var lite strulig. Jag var inte en plugghäst, jag spelade inte handboll, jag fördjupade mig inte i musik, jag lyckades inte ens bli ett emo. Tog för lite svart kajal så att det blev snyggt istället för ett budskap. Jag hade två råttor, men när de andra råttrockarna gick runt med sina djur på axeln så hade jag mina i en bur.

Ingenting kunde jag få till!

Jag hade bara en tanke om mig själv när jag var arton; jag var en loser. Misslyckad.


Vad tänkte jag när jag fick mitt första barn? Att allt skulle bli bra? Att mitt barn aldrig skulle må dåligt, aldrig känna sig värdelös? Att om mitt barn skulle ha en råtta så skulle hon ha en råtta på rätt sätt? Att mitt barn skulle avverka barndomen med en ljummen vind mot kinden, göra det mesta av det hon fått?

Mitt barn ska bli fantastiskt, aldrig trasigt. Mitt barn ska vara tryggt, aldrig mäta sig med andra och bli ledsen.

Mitt barn fyllde arton igår. Jag hann inte säga till henne att inte bli som jag, och nu är det för sent.

Hon blev som hon blev och jag har ingen aning om vad som hände, jag stod i en båt.

En gång om dagen tänker jag för mig själv; tur att hon är mitt barn, tur att jag älskar henne, för den där attityden hör hemma på en rastgård vid en anstalt.

Men hon är också varm och snäll och rolig och underbar.

Och någon råtta har hon inte köpt.

Av: Malin Wollin

Publicerad:

LÄS VIDARE