Tänk tiden när en död val inte var kul

Vid den här tiden skulle vi under ett normalt och vanligt människoår ha åkt med barnen till en bondgård för att titta på sådant som inte borde vara exotiskt för mig. Det borde inte vara exotiskt med kossor som halvblinda ramlar sig ut i våren på berusade klövar.

Klicketiklack med sina hårda tår och sin vingliga galenskap. Som femtioåriga kvinnor som klätt sig i höga klackar och blivit för fulla för sitt eget bästa, för fulla för sin ålder, eftersom de har glömt hur man gör. Jag är väldigt förtjust i kvinnor som är en smula
ansvarslösa för en stund och högljutt klackar sig över torget. Vet ni vilka jag menar? De som har hållit inne med fnisset lite för länge och herregud nu kommer det.

Jag gillar kvinnorna och jag gillar kossorna och det borde inte vara exotiskt för mig att se ett kosläpp eftersom vi hade egna sådana när jag var liten.

 

Det är pandemi fortfarande, så kossorna får galoppera sig in i grönskan utan att vi tittar på dem, utan att jag står där i mina märkesjeans och kamelfärgade kängor från Kavat och låtsas att jag är city fast jag är mylla.

Innerst inne är allt dumt för mig, jag borde nog sluta känna så. Men innerst inne tycker jag att det är dumt att ta bilen till skogen. Gå till skogen och sen är du i skogen. Ingen har långt till skog. Hela Sverige är träd; gå dit.

Innerst inne är allt dumt, men dummast av allt är att folk åker och tittar på en död val.

Om jag lever i hundra valår så lär jag ändå aldrig begripa varför man vill titta på en död val. Jag tror inte ens att jag skulle åka dit om valen levde och gav aktietips.

En död val.

Död.

En stor boll av ruttet späck.

Jag är inte i fas med folk och det är ett problem.

 

Ett valsläpp, där har vi det! Ett valsläpp skulle jag åka och titta på.

Instängda valar som släpps ut i ljuset och som sedan klackar omkring på ladugårdsplanen och vidare ut till betet. Röda läppar, åh så fint! Fulla valar i upprätt läge, på klövarna. Det är exotiskt.

Men nu. Bara en stor och sorglig geggaklump. Med rosa köttsår som taskiga fåglarna pickar i. Som folk åker och tittar på, trots att de egentligen inte får.

Valfläsket ska tittas på, sedan ska det varnas för; det kan explodera. Kan ni ens tänka er att stå vid en öländsk vacker strand och få femton ton fermenterad inre val över ansiktet.

Är detta vad pandemin har förvandlat människor till? Är de så förtvivlat uttråkade att en möglig fisk som är ett däggdjur är något att ha.

Linda Skugge skickade Maxis veckoblad till mig. Veckans fisk var vongole. En bild på snäckor, eller okej musslor då. Italienska, odlade i nät.

Veckans fisk är snäckor och veckans nöje är en stendöd val.

Kan allt inte bara bli som vanligt igen?

 

Följ ämnen i artikeln