Lohan — en ensam stjärna utan film

I Hollywood talar man ibland om "the whiff of death"

Ett dramaturgiskt grepp som brukar användas ungefär 70 minuter in i en film. Nästan alltid innebär det att en biroll blir skjuten i ryggen eller insjuknar i cancer. Eller så räcker det med ett husdjur som blir överkört av grannens Volvo.

Där, i skuggan av döden, ska vi förlora tron på att hjälten kan resa sig igen.

För att vi sedan ska få känna euforin när det vänder för vår ­plågade hjälte.

Lindsay Lohan vet allt om det där.

Hon växte upp på vita duken. Arbetade från tre års ålder. Blev filmstjärna som elvaåring. Skrev kontrakt med Disney, spelade in en halv miljard dollar. Och spottades sedan ut på gatan som en ­äppelskrott.

Nu är hon 28.

I morgon visar Kanal 5 det femte ­avsnittet av dokumentärserien som bär hennes namn. Den börjar direkt efter att hon kommer ut från sin sjätte runda på rehab. All botox gör att hennes ansikte ser ut som en hårt pumpad fotboll.

Det har gått åtta långa år sedan hon med sådan briljans tog det svåra steget från barnstjärna till seriös skåde­spelare med sin biroll i indiedramat ”Bobby”. Min fascination för Lohan uppstod där. Det var så uppenbart att hon var sin ­generations stora stjärna, jämte forna Disneykollegan Ryan Gosling.

Det var därför jag såg dokusåpan ­redan när den sändes i USA. Den skulle ju visa hennes katarsis. Vändningen.

Men i stället är det, i första hand, en sex timmar lång ”whiff of death”. En brutal skildring av en filmstjärnas ­helvete. Lindsay vill vara nykter men kan inte gå på AA-möten eftersom ­paparazzis följer varje steg hon tar. Hon omges ständigt av assistenter, hälsocoacher, nykterhetskonsulter, ­assistenters assistenter – men är alltid ensam, alltid så ohyggligt ensam.

Mer än en gång kommer jag att tänka på ”Blonde”, Joyce Carol Oates dramatisering av Marilyn Monroes liv. Utnyttjandet. Jakten. Den otrygga barn­domen. Bekräftelsesökandet. Talangen.

I ett avsnitt bryter Lindsay ihop framför kameran och mumlar ”you fucking love it when I cry”.

Allt hon vill ha är en chans till. En film till. Ett argument att fortsätta leva.

Mot slutet åstadkommer dokumentärserien faktiskt den där vändningen som dramaturgin kräver. Om än en halv­hjärtad sådan. Lindsay erbjuds huvudrollen i en lågbudgetthriller. Hon gråter av lycka.

Filmen skulle ha spelats in i juni. Det gjorde den inte. Inget filmbolag ­ville ta risken att jobba med ­henne.

Och vi är ju så vana vid den gängse dramaturgin att vi f­örväntar oss att lösningen ­kommer av sig själv.

Men det finns också ­berättelser där vändningen ­aldrig kommer, där boxaren ­inte reser sig på nio. Den ­sortens berättelser som ­Hollywood inte längre vill ­filma.

De kallas tragedier.

Följ ämnen i artikeln