När jag såg alla outfits kände jag stor tomhet
Om det inte snart blir inne att klä sig i säck och aska kommer jag bomba Riksbanken.
Och med detta menar jag inte att JAG ska klä mig i säck och aska, utan att rika ska börja göra det. I solidaritet med oss andra. Eller inte solidaritet, men typ på grund av smakfullhet.
I måndags var det inte bara första maj, arbetarrörelsens kampdag, utan opassande nog var det också ”Första måndagen i maj”.
Vilket betyder den årliga Met-galan. En jättestor fest i New York som typ bara några hundra blir bjudna till och som på något vagt sätt handlar om att skänka pengar till konsten.
Trots att vi andra inte är bjudna väntar vi spänt på att gästerna ska anlända.
Patetiskt kanske vissa tycker. Ja, mycket möjligt.
Men det är så vi får tiden att gå.
Metgalan är årets roligaste röda matta, om man gillar röda mattor.
Det är väldigt hysterisk stämning kring att ha den snyggaste, galnaste, dyraste looken.
I år var temat Karl Lagerfeld, han den gråhåriga mannen med solglasögon som jobbade för Chanel och alla gäster kom därför i svarta och vita kläder med pärlor för att Karl brukade hade svarta och vita kläder. Dessutom hade Karl en väldigt känd katt så vissa kom som katt och de tyckte väl säkert att de var smarta och kul.
En störig sak med att leva i en bilddriven kultur där sociala medier dominerar är att vår kollektiva abstraktionsnivå blivit väldigt, väldigt låg.
Eftersom allt i mötet mellan popkultur och kommers måste gå att förklara skitsnabbt, helst med en enda bild som ska funka även för dem som skiter i vad saken handlar om, har de som producerar dessa bilder slutat fantisera och istället börjat tänka som ganska tröga maskiner.
Så om vi ska hylla en gubbe som gillade svart, vitt och en katt klär vi oss i svart, vitt eller som katt.
När jag såg alla outfits kände jag stor tomhet.
Jag scrollade bland bilderna men skönheten grep inte tag i mig.
Som om eskapismen inte är eskapism längre.
Allt är, som sagt, för ordagrant och looksen har ingen finess och det är för vräkigt.
Kan miljonärerna snälla iscensätta någon slags glamoröst lidande istället? I sexig säck och aristokratisk aska? Bara lidandet intresserar mig.
För samtidigt som världens en procent, eller i alla fall de som knullar med världens en procent, snörade på sig sina korsetter stod jag på ett Ica i Europa och fotade Romanticatomaternas pris eftersom de för första gången på en evighet kostade under 50.
Jag vet att det finns billigare tomater men mitt glamorösa lidande är att alltid köpa Romanticatomater!
Därför förväntar jag mig inget mindre av New York, första måndagen i maj.
Över Met-galans röda matta, som var vit, sprang en stor kackerlacka fram och tillbaka.
Den enda varelse som skulle överleva jordens undergång eller hur är det nu?
Om översta klassen fortsätter såhär, fantasilöst utklädda till en död designers katt, så kommer jag vara tvungen att bomba Riksbanken och så finns bara kackerlackan kvar.
Fast senare såg jag på Twitter att den blivit ihjältrampad.
En allt för övertydlig metafor. Som så mycket annat, nu för tiden.