Natomotståndet bygger på faktisk kunskap – inte ”antiamerikanism”
Antiamerikanism är en typisk företeelse inom den högersta borgerligheten. Jag växte upp med den, avskydde den och kan den utantill liksom många i min generation.
Det var till exempel det där med det synnerligen skadliga inflytandet från ”negermusiken” (jazz) och lite senare rock’n’roll. Louis Armstrong och Elvis Presley var lika starka symboler för den svenska högerns förakt för USA. Louis Armstrong för att han definitivt var neger, Elvis för att han var en ”vit neger”.
Under lektionerna i engelska var alla gymnasielärare på oss som hökar om vi försökte göra oss mer balla med ”amerikannskt” uttal. Vi skulle låta som Leslie Howard.
Amerikanerna hade kanske ännu inte hunnit kvalificera sig som den fria världens fetaste folk, men beskrevs alltid som gapiga, okunniga barbarer som inte kunde skilja mellan Schweiz och Sverige.
Mot denna mur av förstockad inskränkthet hos den äldre generationen revolterade naturligtvis en stor del av ungdomen på 1950-talet. Om detta vet jag en hel del, ty jag var där. Stor var min lycka över att vara först i klassen med att ha röd sidenjacka som James Dean (1958) eller ännu häftigare äkta amerikanska jeans (1959), inhandlade på resa i Västtyskland.
Varför äkta amerikanska jeans var förbjudna i Sverige vet jag inte. Det kan ha att göra med tullskydd för den fortfarande existerande svenska textilindustrin. Företaget Libo i Borås tillverkade nämligen falska amerikanska jeans. Det syntes på tio meter.
Den som kunde ståta med äkta jeans – allteftersom fick jag naturligtvis efterföljare – var kung i grillbaren. Också grillbaren var en nyhet från USA.
Ännu när jag tog studenten 1964, efter att ha tillbringat ett halvår i USA, var motsättningen densamma. Unga människor var proamerikanska. Den äldre generationen var fortfarande djupt föraktfull mot det primitiva land ”där man tror sig kunna tillverka kultur på samma sätt som man fabricerar Fordbilar” (Hjalmar Bergman i SvD redan 1924).
Vietnamkriget vände upp och ned på hela USA-bilden. Det var ett utdraget folkmord som kom att kallas det första tv-kriget, följaktligen folkmord inför öppen ridå. Ett misstag USA aldrig gjorde om.
Nu var det politiken, inte kulturen, som förändrade den äldre generationens inställning till USA. Amerikanerna var fortfarande feta, vulgära, okunniga, okultiverade och gapiga. Men de anförde ett nytt korståg mot kommunismen.
Vi som var unga, numera mangrant klädda i äkta amerikanska jeans och storkonsumenter av amerikansk kultur, vände oss i raseri och förtvivlan mot folkmordet. Liksom så många unga i USA.
Den svenska borgerligheten velade om kommunismen enligt devisen ”hellre död än röd”.
Efter Vietnam följde en rad oerhört grymma amerikanska krig och understöd av statskupper i framför allt Latinamerika, där USA:s uttalade motiv hela tiden var ädla och osjälviska, att rädda världen från kommunismen, senare från islam. Uppräkningen är mycket lång och slutar med det tjugo år utdragna krigsfiaskot i Afghanistan.
Det är alltså USA:s krigspolitik som gjort landet till fiende i en stor del av världen. Inte kulturen, vetenskapen eller idrotten.
Och vem inom nutidens svenska borgerlighet skulle kunna hävda något annat?
Faktiskt en och annan, visar det sig. Den starkt högerorienterade ”tankesmedjan” Frivärld förklarar det tidigare Natomotståndet inom framför allt Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna med blott och bart ”antiamerikanism”.
Som om det vore en sorts mental åkomma, ungefär som antisemitism. Men ännu 2020 när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) frågade den svenska befolkningen svarade 70 procent att USA utgör ett ”visst eller allvarligt problem” för fred och säkerhet. Det svaret bottnar inte i någon psykotisk ”antiamerikanism” hos den svenska befolkningsmajoriteten, bara i en faktisk kunskap om USA:s katastrofala krigspolitik under mer än ett halvt århundrade.
Och vad just den lilla återstående svenska ”vänstern” beträffar så är det amerikanska kulturella och politiska inflytandet kanske starkare än någonsin, åtminstone på våra universitet. Där blommar en från amerikanska universitet inhämtad gräslig flora av ”identitetspolitik”, en sorts rasmysticism och svindlande ideologisk förvirring där hudfärg och kön (i vad mån kön alls får sägas existera) blir viktigare än klass. I det avseendet är svensk vänster av idag katastrofalt amerikaniserad.
Att vara emot folkmord kan dock inte sägas vara antiamerikanskt. Eller antiryskt.
Och att känna viss tveksamhet inför det kloka i att ställa Sverige under amerikanskt militärt befäl i Nato kan lika lite ses som ett tecken på psykisk instabilitet i form av det diffusa begreppet ”USA-hat”.
De bombliberaler och andra som viftar med det argumentet försöker bara dölja att de har förlorat diskussionen i sak.
För övrigt anser jag att …
… det finns goda skäl att hålla med CM konteramiral Ewa Skoog Haslum i indignationen över att svenska översättare degraderat Pete Mitchell tre steg till ”kapten” i Top Gun: Maverick. Han har faktiskt avancerat till kommendör. Håller också med CM om att det var en häftig rulle.
… en stackars socialist omöjligt kan rösta på ett parti som håller den lögnaktige och SD-fjäskande Morgan Johansson som justitieminister. Så vad blir alternativet? Fortsättning följer.