Nästan allt känns olustigt kring det här mästerskapet

”Det finns en mängd giltiga anledningar att bojkotta den här turneringen, som spelare, fotbollsförbund, journalist och som tittare.”

Jag kravlar mig upp ur sängen på förmiddagen en vanlig onsdag i november. Fotbolls-VM på tv!

Ni har hört alla invändningarna mot mästerskapet i Qatar, de flesta har kommit från min penna redan: Migrantarbetarnas situation, hotet mot sexuella minoriteter, kvinnornas monumentala utsatthet, koldioxidfesten.

Jag bestämde mig tidigt för att inte bevaka turneringen, eftersom jag misstänkte att vi sportjournalister i vanlig ordning skulle få svårt att undvika att bli en del av problemet. Det hindrar inte att jag följer sändningarna med ett öga under de här märkliga höstveckorna. Och någonstans trodde jag väl att en liten mästerskapspepp skulle infinna sig, trots alla rättmätiga invändningar mot värdlandet och turneringen som sådan.

 

När Frankrike kliver in i turneringen på tisdagen händer just detta. 4–1 mot Australien. Överkörning och en svag doft av VM-guldet 2018 sprider sig i landet. Liberté, égalité, Mbappé!

Frankrikes nära band till Qatar, inte minst genom det qatariska köpet av fotbollsklubben Paris Saint-Germain 2010, är en delikat historia. Varor och pengar strömmar mellan länderna.

Samtidigt har ett par franska medier annonserat att man bojkottar evenemanget helt och flera franska städer, inklusive Paris, har beslutat att inte visa VM-matcherna på storbildsskärmar på stadens offentliga platser. Det är en markering så god som någon. Samtidigt förstår vem som helst att sju grader och snett regn ger en rätt dålig inramning till världens största idrottsfest.

 

Dagen efter segern mot Australien är de franska tidningarna fulla av hoppfullhet. Och det känns inte heller rimligt. För då står vi där igen: Ska man verkligen festa på anonyma gästarbetares gravar?

Det finns en mängd giltiga anledningar att bojkotta den här turneringen, som spelare, fotbollsförbund, journalist och som tittare. Det finns också en rad rätt tveksamma skäl, som bottnar mer i exotisering och fotbollskonservatism än något annat. Ett mästerskap utan öl på arenorna är inte en inskränkning av mänskliga rättigheter. Och den gamla idén om att herrarnas fotbolls-VM uteslutande ska spelas på europeisk eller sydamerikansk mark är inget annat än chauvinism.

Qatars landslag får ett udda domslut med sig i öppningsmatchen, men faller sen ihop i pyspunka och förlorar som värdland för första gången i VM-historien en premiärmatch. Knivarna vässas, för det här är ett landslag som tydligen ska få klä skott för hela värdlandets brist på demokrati. Det börjar kännas lite olustigt.

 

Efter några dagar känns nästan allt olustigt kring det här mästerskapet. Den politiska anspänningen, höstrugget utanför fönstret och de halvtomma läktarna i slutet av matcherna. Hur England och ett par andra giganter deklarerar att de tänker spela med en regnbågsbindel, men ändrar sig när de riskerar gult kort för tilltaget. En varning var det inte värt ändå.

Fotbolls-VM är ett världsomspännande mästerskap som återkommer var fjärde år, däri ligger dess charm och integritet. För oss som inte får ståpäls av Melodifestivalen är stora sportevenemang nästan det enda som numer fungerar som samhällskitt, som erbjuder ett självklart samtalsämne mellan människor oavsett politisk åskådning eller bakgrund. Som förenar och förbrödrar. Som erbjuder den där allt mer svårfångade känslan av att tillhöra en flock.

 

Och jag inser förstås att det inte är det största eller näst största eller ens topp tio största problemet med fotbolls-VM i Qatar. Men ändå: Fifa har grumlat glädjen kring en av våra sista lägereldar. De har snuvat oss på en sommar av eufori, besvikelse och gemenskap.

Fotbollsmördare.

Följ ämnen i artikeln