Inte förvånande att poliserna som sköt Eric Torell frias
Det förvånar inte att poliserna friades för dödsskjutningen av Eric Torell.
Bevisningen var tunn och jag tror att åklagaren gick till domstol för att han inte hade något val.
Det här låter möjligen som en kritik av chefsåklagare Martin Tidén. Åklagare får endast väcka åtal om de förväntar sig fällande dom och de ska kunna stå emot opinionsvindar, drev och arga rubriker.
Så är emellertid inte fallet. Jag tycker att det är mycket bra att denna tragedi har avhandlats i domstol och att alla juridiska aspekter av Eric Torells sorgliga död har analyserats.
Förtroendet för rättsväsendet hade nog inte påverkats i positiv riktning om fallet lagts ner utan att föregås av prövning i tingsrätt.
Det finns skäl att fråga sig hur någonting så groteskt som en situation där 25 skott avlossas av polis mot en ung man med Downs syndrom utrustad med leksakspistol över huvud taget kan uppstå.
Men det var inte den frågan som tingsrätten skulle besvara. Åklagaren har godtagit att poliserna sköt 23 skott i inbillat nödvärn och i stället koncentrerat sig på de två skott som träffade Torell i ryggen.
Jag upplever detta upplägg som rimligt. Det var gryning, poliserna hade på väg till platsen fortlöpande fått information om att det fanns en farlig och beväpnad man i kvarteren och det var inte lätt att se att vapnet var en leksak.
Upphörde då nödvärnen att gälla då Torell vände sig om? Mänskligt att döma låter det onekligen så. En person som står med ryggen mot poliserna utgör rimligen inte ett omedelbart hot.
Men händelseförloppet gick fort, rekonstruktionen har visat att samtliga skott avlossades under en tidsrymd av mellan tre och tio sekunder, och juridiken innehåller flera lager av nödvärn som en domstol måste förhålla sig till.
Men åtalet faller redan på ett tidigt stadium. Tingsrätten anser att åklagaren inte kunnat bevisa sitt påstående om händelseförloppet. Var det verkligen de två sista skotten som träffade? Hur rörde sig Torell under händelseförloppet? Domstolen konstaterar att detta inte är utrett.
Redan där är de två poliser som sköt i praktiken friade. Ändå väljer domstolen att gå vidare i sin prövning och konstaterar att det inte är rimligt att kräva att poliserna i den inbillat extremt hotfulla situation som råder ska stanna upp mellan näst sista och sista skott när övriga 23 skott som avlossats i snabb följd har godtagits.
Och för säkerhets skull görs även en prövning av vittnesmål från experter på hur hjärnan fungerar under stress och hot. Inget av vad dessa sakkunniga har haft att anföra ändrar domstolens uppfattning.
Det går med andra ord att hävda att poliserna blivit friade tre gånger om. Det är ett kraftfullt frikännande.
Och efter en del juridiska avvägningar i den högre skolan frias även polischefen som ansvarade för insatsen och som åtalades för tjänstefel.
Så vad händer nu? Åklagare Tidén kommer att säga det åklagare alltid säger i situationer som denna. Han ska noggrant analysera domen och sedan bestämma sig för om han ska gå vidare till hovrätten eller inte.
Men han kommer inte att överklaga. Tingsrätten för ett osedvanligt utförligt resonemang om vilka avvägningar som har gjorts. Domstolen vet att den har ögonen på sig, en summarisk genomgång hade inte sett bra ut och domen är skriven för att stå sig.
Och juridikens möjligheter är begränsade i en tragedi som denna. Lärdomar för polisen finns att dra, men det är ett arbete som måste göras bortom ansvarsfrågan.
Det finns inga vinnare, oavsett vad en domstol kommer fram till.
Poliserna som sköt ihjäl den unge mannen får leva med vad de har gjort under återstoden av sina liv.
Även Eric Torells föräldrar tvingas leva med vad dessa poliser har gjort.