Är den svenska strategin ett fiasko?

Det är alltid farligt att utropa en segrare i halvtid.

Därför är det också för tidigt att trots 8 000 döda kalla Sveriges coronastrategi för ett fiasko.

Sett i backspegeln är det lätt att se att Sverige gjorde åtminstone ett fatalt misstag i början av pandemin. Vi lät våra gränser vara öppna och kontrollerade inte människor som reste in till Sverige, vare sig svenskar eller andra.

Där grundade sig den omfattande samhällsspridning som Sverige lidit av sedan dess.
Men Sverige saknade kapacitet att testa alla återvändande svenskar och inkommande besökare. Så inte ens med rätt kunskap är det säkert att vi lyckats begränsa smittspridningen på ett avgörande sätt.

Ett annat allvarligt misstag begicks långt före pandemin när den svenska äldrevården rustades ner på olika sätt. Trots många larmrapporter avstod flera regeringar från att göra nödvändiga förändringar.

Sverige var sällsynt illa förberett för en pandemi. Beredskapen var nästan noll. Det fanns inga lager av skyddsutrustning, för lite sjukvårdspersonal och en organisation som inte gick att styra centralt.

Dessa tre faktorer ligger bakom misslyckandet att skydda de äldre och hålla ner smittspridningen.

Ett eventuellt fiasko grundar sig alltså i betydande utsträckning på faktorer som skapades långt innan pandemin bröt ut.

Men också på att vi missbedömde kraften i den andra vågen. Ansvariga sa att de hoppades på det bästa men planerade för det värsta. I praktiken glömdes det sista bort.

Sett över hela världen har minst 1,7 miljoner människor avlidit i covid-19. Sannolikt är mörkertalet stort i många länder med begränsad testkapacitet.

Statsepidemiolog Anders Tegnell och MSB:s rådgivare Svante Werger vid en av många pressträffar om coronaviruset.

Många misslyckats

Västvärlden är särskilt illa drabbad av pandemin när det gäller antalet döda räknat i förhållande till befolkningen. Forskningsrapporter tyder på att skälet är att i de mest välbärgade länderna är befolknigen förhållandevis gammal. Den absoluta majoriteten av alla som dör i covid-19 är över 75-80 år.

En stor andel åldrande i befolkningen är lika med fler döda.

I ett europeiskt perspektiv ligger Sverige så här långt nånstans i mitten. Vi är definitivt inte bäst men många har klarat sig sämre. Även länder som tillämpat hårda nedstängningar.

Väldigt många i världen har misslyckats med att få bukt med viruset.

Sedan finns det undantag. Många länder i Asien har klarat sig anmärkningsvärt bra. Där kan erfarenheten från Sars, en mycket dödlig sjukdom orsakad av ett annat coronavirus, ha spelat en stor roll. Så fort covid-19 dök upp insåg inte bara dessa länders regeringar, utan också en stor del av befolkningen hur man skulle skydda sig.

Stränga karantänsregler för resande, omfattande testning och smittspårning var viktiga verktyg för att hålla smittan under kontroll.

Avgörande var också snabbheten. Man agerade resolut direkt och hade också från början kapacitet att testa på ett annat sätt än Sverige. Andra framgångsfaktorer kan vara låg övervikt i befolkningen och en vana att underkasta sig kollektiva beslut.

Ett mysterium

Våra nordiska grannar Norge och Finland, i viss mån även Danmark, sticker ut på ett positivt sätt med långt lägre dödstal än Sverige. I viss mån är det ett mysterium.

Det förklaras av många, däribland Coronakommissionen, med att de hade en från början mycket lägre smittspridning än Sverige. Man stängde sina gränser i precis rätt tid och fick in mindre av importerad smitta vilket resulterade i en mindre samhällsspridning.

Kanske finns det också andra faktorer som spelar in. Danmark och Norge ockuperades av Tyskland under andra världskriget. Finland krigade mot Sovjetunionen. Kanske finns det en större krismedvetenhet än i ett Sverige som inte varit i krig på 200 år. En större förmåga att föreställa sig det värsta och agera därefter.

Skillnaderna i coronastrategi är för små för att ensamt förklara den stora differensen i dödstalen. I det avseendet är det meningslöst att jämföra oss med Norge, Finland och Danmark.

Sveriges strategi har omväxlande hyllats och blivit utskälld i omvärlden. Oftast felaktigt. Många har övertolkat ”slappheten” i den svenska strategin i både positiv och negativ riktning.

Sett över tid har olika länders strategier närmat sig varandra i praktiskt utförande. Numera är det få som stänger grundskolor och förskolor annat än för en kort period. Där har Sverige legat rätt.

Sverige har successivt gått från att lita på att medborgarna följer råd och rekommendationer till mer tvingande åtgärder utan att för den skull genomföra en regelrätt lockdown.

Strategin kvarstår

Alla länder har skruvat på detaljerna i strategin men på det hela taget kvarstår de två grundpelarna hos nästan alla.

* Håll smittspridningen på en nivå så att sjukvården inte kollapsar.

* Skydda de äldre och riskgrupper som löper störst risk att dö men utan att knäcka ekonomin.

Inte ens kritikerna har egentligen haft förslag på någon annan strategi. Det har snarare handlat om detaljer i tillämpningen som munskydd eller inte munskydd eller hur omfattande nedstängningarna ska vara.

Även om Sverige misslyckats på viktiga punkter är det inte givet att det gått bättre med en annan strategi. Det är snarare tillämpningen som brustit.

Fortfarande är vi mitt i pandemin. Förhoppningsvis är vi ur den om 6-12 månader när en majoritet vaccinerats. Först efter det kan vi se hur väl enskilda länder lyckats. Hur har sjukvården klarat sig? Hur har ekonomin överlevt? Hur många offer har pandemibekämpningen skördat, både direkta och indirekta?

Säkert är det många med mig som minns VM-kvalmatchen i fotboll mot Tyskland i oktober 2012. I halvtid låg Sverige under med 0-4. De som redan nu dömer ut Sveriges pandemibekämpning som ett fiasko är lika snabba som de som stängde av tv:n i halvtid och tog ut förlusten i förskott. Sverige vände och matchen slutade 4-4.

Jag räknar inte med att ”miraklet i Berlin” följs av något liknande på coronaområdet (redan vaccinerna på mindre än 12 månader är ett mirakel) men det finns skäl att vänta med att sätta fiaskostämpel på den svenska pandemihanteringen.

Även om vi är många som har kritiska synpunkter om hur saker skötts och sköts så finns det också anledning att känna viss ödmjukhet inför de svårigheter som den kanske värsta krisen sedan andra världskriget innebär.

De ansvarigas beslut är en viktig del av coronabekämpningen. Men minst lika viktiga är de enskilda individernas vilja och förmåga att göra sin del.