Därför var Åkesson så blek i debatten
SD nosar på makten och tonar ner profilen
Jimmie Åkesson var överraskande blek i den sista partiledardebatten före sommaren.
Men han kan inte längre gorma, skälla och bråka som förr.
Nu vill han bli en del av makten.
SD-ledaren Jimmie Åkesson är en duktig debattör. Skamlös och lättbegripig, även för dem som inte håller med honom.
Men i riksdagens avslutande partiledardebatt före sommaruppehållet var hans insatser ganska bleka.
Enda gången han visade prov på sin tidigare, mer råbarkade stil, var då han hävdade att det öses pengar över ”afghaner” i stället för de svenska åldringarna.
Vilket stöd som Åkesson syftade på framgick såklart inte. Det existerar nämligen inte. Lika litet som det finns något annat bidrag som är specialdestinerat till människor med ett visst medborgarskap.
Bakom Åkessons nya nedtonade stil, som han och partiet jobbat länge på, ligger önskan om makt. Verklig makt.
Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen för elva år sedan har de varit ett oppositionsparti i dess ursprungliga bemärkelse. Bara vid enstaka tillfällen har de haft makt i formell betydelse, avgjort viktiga frågor.
Men nu ligger den riktiga makten inom räckhåll. Och då gäller det att inte vara för bråkig. Man kanske kan vara bångstyrig. Men framför allt måste man visa att man är beredd att ta ansvar. Annars vill ingen ha med en att göra.
Fyra partier, M, KD, SD och L, har deklarerat att de vill ha Ulf Kristersson (M) som statsminister efter valet i september nästa år.
Av dem har två, Moderaterna och Kristdemokraterna, meddelat att de vill bilda regering tillsammans.
För att lyckas med det krävs att åtminstone Sverigedemokraterna, kanske även Liberalerna, ingår i regeringsunderlaget. SD, och Jimmie Åkesson, nosar alltså på makten. Den verkliga makten.
Det innebär inte att SD kommer att tona ner sin kritik, eller vad man nu ska kalla det, av svensk migrations- och flyktingpolitik. Det betyder inte heller att de kommer att sluta kräva längre straff och hårdare bandage i största allmänhet.
Men det medför att de måste putsa fasaden, ändra framtoningen. Tona ner slagorden, plakatpolitiken, och uppgradera resultaten. Eller åtminstone resultatviljan.
Det arbetet har pågått i flera år. Och det var därför som Jimmie Åkesson var lite blekare än vanligt i partiledardebatten.
En fråga som togs upp av Ebba Busch (KD), (som för övrigt sjöng en strof ur ”Always look at the bright side of life” i ett annat ämne) var den heta regeringsfrågan.
Den var mycket stor redan i förra valet och kommer av allt att döma bli det även i det kommande.
Vad vi ser framför oss är ett högeralternativ med M, KD, SD och L. De ingående partierna pratar inte så mycket om det men verkar bekväma, rentav nöjda med idén. De tog exempelvis inte replik på varandra under debatten.
Men hur ser alternativet ut? Det är mer oklart. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill fortsätta regera ihop. Men ska Stefan Löfven ha en chans mot Ulf Kristersson måste han bredda underlaget.
Han, Löfven alltså, kan nog räkna med Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet med smärre justeringar exempelvis om hyrespolitiken.
Men det räcker sannolikt inte. Centern måste också med. Men var finns de? De är jokern i Löfvens kortlek.
Annie Lööf gick till rejält angrepp mot Socialdemokraternas planer på höjda skatter. ”Fantasier” kallade hon dem. Hon är också emot allt samarbete med V.
Samtidigt vill Annie Lööf att Centern är ett regeringsparti efter valet. En M-ledd regering förefaller för närvande utesluten. Alltså återstår Löfven och S för Lööf. Hur ska det gå till?
Sista ordet är inte sagt i denna fråga. Var så säker.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.