Det vi slänger på tippen i coronans tid säger oss vilka vi är
Det vi slänger säger någonting om vilka vi är.
Och till Stockholms största soptipp anländer berättelserna om livets skiften och vad coronan gör med oss.
Här hittar vi Erika, 27, som har flyttat hem till Solna från Norrköping efter att en relation tagit slut. Lägenheten ska fixas till, hon får hjälp av pappa, en trist gammal matta och luckor från ett skåp behövs inte längre.
Bromma återvinningscentral är den största av Stockholm stads sex sopptippar och en fredagseftermiddag i april är allt och ingenting sig likt.
Statistiken berättar för oss att drygt 28 000 bilar lastade med glas, batterier, möbler, skivor, bokhyllor och gud vet vad kom hit i mars förra året.
Mars i år, nästan 33 000.
När medelklassen "jobbar hemifrån" passar den på att renovera och slänga ut.
En gammal man, över 90, slänger tidningar och pantar flaskor. Han berättar att han började jobba som pilot 1948 och fick tjänst inom Kungliga flygvapnet.
På 50-talet flög han Saab 29 tunnan. En gång tvingades han skjuta ut sig i fallskärm ovanför Jönköping.
– Planet damp ner i en mosse. Det stod om det i tidningen.
Nu, många år senare, bor han i Bromma. Till tippen åker han varannan vecka. "Vare sig det är corona eller ej".
Bilar fylls på. Unga par, småbarnsföräldrar. medelålders villaägare, hem ska göras om. Bort med det gamla, skräpet som samlats i förrådet ska äntligen slängas.
De går från station till station. Papp i ettan, trä i tvåan, metall i trean...
Det är vår i pestens tid och kanske är det så att vi flyr från oss själva och tror att vi ska kunna bygga om våra liv.
Kerstin Hollander, 55, försäkringstjänsteman, har semester. Hon skulle egentligen till sommarhuset på Gotland men statsministern har varit sträng på presskonferenser och sagt att vi inte ska resa och i stället renoverar hon källaren.
Särbon ska flytta in och sonen ska flytta ner. Gamla persienner, en spegel och en lampa som ser ut att ha varit med ett tag behövs inte längre.
– Jag märkte att jag inte är 25 längre efter att ha ägnat två dagar åt att måla om. Är helt färdig, suckar hon.
I Återbrukshuset är det full rulle. Skivor sorteras, kläder sorteras, möbler sorteras.
Det här är ingen dålig idé: Bromma tar emot flera ton av allt mellan himmel och jord varje dag och mycket är av hyfsad kvalité.
Stadsmissionen är här flera gånger i veckan med en lastbil och hämtar. Vad det nu än är för ångest vi försöker fly från då vi gör oss av med en soffa som hade hållit i tio år till skapas ett kretslopp och hjälpen till de hemlösa fylls på.
Även om nu plattan "Boogie wooige by Freddie Slack" inte ser ut som någonting som skulle ge särskilt många spänn på någon av innerstadens kräsna skivbörser.
Det konstigaste någon har slängt?
Stefanos Kokkinos, platschef, behöver inte fundera länge på min fråga.
– Handgranater. Vi var tvungna att spärra av hela centralen. Polisens bombgrupp kom hit. Aftonbladet skrev om det.
– Och en gång kom det en man med slaktade djur. Han trodde han skulle kunna få slänga resterna här.
Vi sitter inne på kontoret. Det är trångt. Här byter de anställda, sammanlagt 17 om. Här finns ett pentry där de kan laga mat och äta. Här kan de vila under rast.
Stefanos Kokkinos kommer från Grekland. Han har bott i Sverige sedan 2006, kom hit för att få jobb.
– Det kommer så mycket folk nu att vi ibland tvingas stänga grinden. Fem bilar ut, fem bilar in. Jag måste tänka på de anställdas hälsa.
Hur tar folk det?
– De flesta är tålmodiga och visar förståelse. Folk är hyggliga. En halvtimmes kö är inte hela världen.
Men vissa tycks inte vara riktigt kloka.
– Jag har tagit bort kundvagnarna. De kan sprida viruset. I helgen var det en man här med sitt lilla barn. Han krävde att få en vagn.
– När jag förklarade varför de ställts undan sa han att han skiter i om han smittas eller inte.
Kanske säger även vårt beteende under coronan någonting om vilka vi är.