Mejla

Oisín Cantwell

Berättelsen om Anna-Lena glömdes bort i rapporteringen

Publicerad:
Uppdaterad:

I förbigående i domen om de två morden i Linköping skymtar tragedin som inte nådde rubrikerna i går.

En berättelse om Anna-Lena, den dödade pojkens syster, döpt efter kvinnan som föräldrarna trodde mördades då hon försökte rädda sonen.

En berättelse om liv och död som återfinns i såväl juridiska dokument i vår tid som i tidningslägg där sidor har börjat gulna.

I januari 2007 skrev Aftonbladet om henne för första gången.

Det hade gått över två år sedan Mohamed förlorade sitt liv då han var på väg till skolan och en familj kämpade ännu efter mening och mål i tillvaron och alla de frågor som ännu skulle dröja många år på att få sina svar.

Hon var nyfödd, 3,7 kilo tung och 53 centimeter lång.

Mohameds föräldrar Hassan och Zainab med den då nyfödda Anna-Lena i Aftonbladet 2004.
Foto: SVEN-OLOF ENGLUND
Mohameds föräldrar Hassan och Zainab med den då nyfödda Anna-Lena i Aftonbladet 2004.

Familjen hade ingen kontakt med de anhöriga till Anna-Lena Svenson, men hon levde vidare i föräldrarnas och syskonens hjärtan.

– Hon är en hjälte och vi vill hedra henne, sa ett av Mohameds syskon i artikeln om tillökningen.

Det skulle visa sig att kvinnan sannolikt alls inte dödades då hon försökte hindra ett pågående överfall. Vi vet att hon såg vad som hänt, då sjukvårdare lyfte in henne i ambulans frågade hon hur det hade gått för pojken, men mördarens berättelse har inte gått att motbevisa.

Men vad har det med saken att göra. Den korta tidningsartikeln kan vara det vackraste jag har läst.

13 år senare, i en rättegångssal av det moderna och luftiga slaget, berättade storasyster om en pojke som var skrattet, glädjen, och energin i hemmet.

Högen av pappersnäsdukar på bordet framför henne växte under dagen, ibland blev känslorna för starka, hon tvingades lämna salen.

Foto: PRIVAT
Anna-Lena Svenson och Mohamed Ammouri, mördade av Daniel Nyqvist.

Familjens advokat, Elisabeth Massi Fritz, försökte sig på en intressant tankegång. Visserligen var Anna-Lena inte född då hennes bror omkom. Men familjen var så präglad av tragedin att den även format hennes liv.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta påståendet, men juridiken ryms inom vissa ramar och om en tingsrätt bryter sig ut kan det sluta hur som helst.

I domskälen dansar siffrorna upp och ner för sidorna och bildar ett resonemang fört av en domare som har tagit sitt uppdrag på allvar.

NJA 2017.s 938...prop. 2000/01:68 ...NJA 1999 s.441...

Innebörden av förkortningarna är en enkel googling bort och jag ska inte tråka ut läsaren med utsvävningar om deras betydelse för utgången av målet, låt oss nöjas med konstaterandet att de begränsat det utrymme inom vilken domstolen har att röra sig då anspråken på skadestånd ska bedömas.

Där har vi mannen som på en parkering i Rotebro knivhögg en kvinna i ryggen någon gång under förra millenniumet. Hon överlevde mordförsöket och skulle senare hamna i Högsta domstolen som ett prejudikat om hur skadeståndslagen ska tillämpas.

Där har vi den svartsjuke som skuggade och sköt ihjäl en rival på en busshållplats i Delsbo. Fyra barn som "stod den avlidna särskilt nära" fick ersättning.

Där har vi mannen i Göteborg som dömdes till ett och ett halvt års fängelse för sexuellt utnyttjande av underårig efter sju gärningar under ett halvår med en flicka som var så ung att han inte borde ha gått i närheten av henne.

Foto: STEFAN JERREVÅNG
Mohamed Ammouris storasyster Allia Ammouri.

Daniel Nyqvist, skriver Linköpings tingsrätt efter att ha tuggat prejudikaten färdigt, ska betala pojkens familj sammanlagt 350 000 i skadestånd.

– För lite, ansåg Massi Fritz.

Det är en rimlig åsikt. Men en människas liv går ju inte att värdera. Det finns inget rätt eller fel. Inget facit.

Anna-Lena Svenssons make och dotter hade inte begärt ett öre. Deras inställning är inte mindre värd än en stridbar advokats.

Att Linköpings tingsrätt sade nej till den numera 13-åriga flickans begäran är inget att orda om. Om en dörr till skadestånd för ofödda människor öppnas, uppstår potentiellt oändliga möjligheter till det ena kravet mer hopplöst än det andra.

Möjligen går det att mejsla fram en lag som medger undantag för synnerligen ömmande fall, men det är i så fall ett arbete för riksdagen och inte för en domstol längst ner i paragraftolkningarnas hierarki.

Med allt detta sagt återvänder jag gång på gång till en formulering i domen som rubrikerna inte brydde sig om:

"Hon har inte kunnat utveckla den relation till honom som är en förutsättning för att ett syskon ska kunna få skadestånd".

Av: Oisín Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE