Vad är egentligen en toppjurist?
En välkänd grå kalufs och en tröja i Kriminalvårdens gröna färg.
Mer än så ser vi inte av den berömde man som påstås ha våldtagit en ung kvinna på julafton.
Han sitter bredvid sin advokat, Ola Salomonsson, en av de mest rutinerade i branschen, och bläddrar i papper.
Det är tidig torsdag eftermiddag i Uppsala tingsrätt, häktningsförhandlingen är några minuter försenad.
Åklagare Annika Bokefors tittar upp, ser ut att ta ett djupt andetag och upplyser rätten om sannolika skäl och bevis som kan undanröjas och att minimistraffet för detta brott är två års fängelse.
Vad är egentligen en toppjurist?
Epitetet har använts i pressen flitigt på senare tid.
Om advokater som påstås ha läckt mordbevis. Om en kvinna vars karriär ingen hade hört talas om innan hon anlitade en torped för att skjuta ihjäl en man hon har barn med.
Och de senaste dagarna har löpsedlar och rubriker berättat för alla som vill lyssna att ännu en toppjurist anklagas för ett grovt brott.
Möjligen har pressen devalverat begreppet, men just denna gång är det en i allra högsta grad rimlig beskrivning.
Mannen har en enastående karriär bakom sig, toppjobben har avlöst varandra, så även framträdandena i tv och tidningar.
Han har varit kontroversiell, fylld av självförtroende, slängt sig in i debatter, varit orädd, kritiken har inte sällan varit hård, men han har inte duckat.
En stridbar man, nu liten som ett litet frimärke i hörnet på en skärm.
Tekniken strular i medhörningsrummet där vi journalister befinner oss, stressade vakter drar i sladdar och trycker på knappar i datorer.
Apparaterna börjar fungera efter någon minut. Ryggtavlan på den anhållne fyller skärmen.
Åklagaren yrkar på stängda dörrar, advokaten har inga invändningar, Rådman David Boberg-Linder kör ut oss.
TV-reportrar ställer sig utanför salen och gör sig beredda för direktsändning, tidningsjournalisterna plockar fram datorerna för att uppdatera sina texter, fotografer tar i brist på annat bilder på varandra.
Vi får inte lyssna, men vi har en ungefärlig uppfattning om vad det är som pågår i salen.
En ung kvinna, juriststudent, har i förhör berättat att hon såg upp till mannen, en slags vänskap uppstod, de pratade om juridik, han stöttade henne.
Några gånger träffades de. Bland annat på julafton. Alkohol dracks. Hon säger att hon vaknade av att han hade sex med henne.
Mannen nekar till brott och vad som går att fastställa bortom rimligt tvivel återstår att se.
Två tankar ska samtidigt hållas i huvudet:
Å ena sidan ska en person som säger sig ha blivit utsatt för ett övergrepp bli tagen på allvar. Å andra sidan ska en person som anklagas anses vara oskyldig tills motsatsen är bevisad.
Häktningsförhandlingen tuggar på. Minut läggs till minut, timme till timme. Reportrar vankar av och an i korridoren. Fotografer fingrar på sina kameror.
Det börjar skymma ute och flashar i mobilen berättar att EU godkänt nytt vaccin och att stormen Evert dragit in över västra Sverige.
Jag läser att utredningen mot juristen pågick i över en månad innan gripandet. Det förvånar inte. Det vore inte befrämjande för en åklagarkarriär att ha anhållit en person av den här kalibern på lösa grunder.
Rekylen skulle bli hård och göra ont.
Förhandlingar av detta slag brukar vara snabbt överstökade. Men den här har pågått i över tre timmar innan åklagare Bokefors kommer ut. Nu ska rätten överlägga.
Vad är det som har tagit sådan tid? Åklagaren ska senare antyda att den misstänkte hade en hel del att säga till sitt försvar.
Snön vräker ner utanför fönstret, stormen har anlänt, det rapporteras att bilar har kört i diket.
Klockan tjugo över fem släpps vi in igen. Åtta reportrar, några nyfikna äldre damer. Domaren säger med hög och klar röst att sannolika skäl för häktning föreligger.
Den kände mannen, toppjuristen, suckar högt och viskar sedan någonting till sin advokat.
Han har slagits för sitt anseende i rättsalen, för hur resten av hans liv ska gestalta sig, han vet att oavsett utgången i detta mål kommer ingenting att bli sig likt igen.
Skärmen i åhörarsalen släcks. Det sista vi ser är en misstänkt våldtäktsman som begraver ansiktet i händerna.