Mejla

Oisín Cantwell

Än bankas det i kastruller utanför danspalatset

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Det bankas ännu i kastruller.

Någon vecka har gått sedan en kändiskrögare i Stockholm city inför tv och tidningar tog ett skramligt initiativ till protest mot uteblivna ersättningar och den rastlösa journalistiken har för länge sedan rusat vidare.

På andra sidan den rubrikvänliga aktionen skriker en hel bransch ännu efter hjälp och på en gata i Sundbyberg står restaurangchef Andro Michahil och hans personal och för ett oväsen som skrämmer slag på en hårdrockare, väcker Törnrosa ur sin hundraåriga sömn och får inspektörer på Miljöförvaltningen att rycka ut med decibelmätare och bötesblock.

Restaurangchef Andro Michahil och hans personal
Foto: Magnus Wennman
Restaurangchef Andro Michahil och hans personal

Han är bara 23 år, Andro Michahil, krogen är egentligen hans fars, men pappa blev svårt sjuk och föräldrarna behöver mat att ställa på bordet.

På den gamla goda tiden, för bara ett år sedan, sålde restaurang Arnest runt 150 luncher per dag. Numera är det 40-60. Och alkoholstoppet efter klockan 20 gör att det är meningslöst att hålla öppet på kvällarna.

– Försäljningen har minskat med tiotusen per dag. Det säger sig självt att det inte håller länge till.

Vi sitter en trappa upp i den stora lokalen. 900 kvadrat. Över dansgolvet hänger kristallkronor från Egypten som ser ut att vara lika stora som någon av de tre kronorna längt upp i tornet på Stockholms stadshus.

Det är tomt och ödsligt och vid bardisken hänger en skylt som påminner om tiden då kvällarna ännu skrattade.

Tre olika maträtter, 150 spänn, några olika drinkar att välja på.

Foto: Magnus Wennman
Över dansgolvet hänger kristallkronor från Egypten.

Det är ett klassiskt nöjestempel vi befinner oss i. Äldre stockholmare minns. Lorry, danspalatset.

Lorry öppnade 1954. Spårvagnslinje 15 tog partysugna från city till Sumpan på en halvtimme.

Och de unga damerna på Marabou och de unga männen på Sieverts kabelfabrik ville ju roa sig efter arbetet.

Här uppträdde internationella celebriteter som Cliff Richard och Josephine Baker. Här underhöll inhemska stjärnor som Alice Babs och Sven-Ingvars. Hit kom 10 000 gäster i månaden.

Men allt har sin tid. 1999 förstördes lokalerna i en brand. Lorry upphörde att existera. Sedan dess har ägare kommit och gått.

Familjen Michail tog över för sex år sedan, det gick bra de första åren, sedan sjönk omsättningen.

Andro, en ung man med en ung mans drömmar, han vill in i musikbranschen, bli manager åt artister, slå internationellt, blev chef för ett drygt år sedan.

Han hade egna idéer. Jazz och dansband vissa kvällar. En blinkning åt Lorry-epoken. Men även popkonserter för att locka den unga publiken.

Verksamheten tog fart i början på 2019. Publiken kom tillbaka. Vissa kvällar var det 300 gäster.

Ett år senare återstår bara luncherna. Tre rätter att välja på. Lax, högrev och lasagne denna onsdag.

Hälften av personalen är permitterad. Omsättningen har sjunkit med 50 procent.

– Vi har inte fått hyresnedsättning och bidragen är fruktansvärt krångligt att söka.

Foto: Magnus Wennman
Ando och hans familj tog över för sex år sedan.
Foto: Magnus Wennman

Andro Michail talar fort och engagerat. Försöker vara optimist. ”Men vi har inte det sparkapital som kändiskrogarna i Stockholm har. Vi har tvingats ta lån. Av banken. Av min morbror. ”

– Varje gång statsministern håller tal tappar vi en del gäster.

Vad borde regeringen göra bättre?

– Hela processen är för komplicerad. Politikerna borde förenkla hanteringen. Betala ut ersättning snabbare.

Denne unge man är inte ensam. Tusentals krögare runt om i landet riskerar undergång. Konkurser, livsverk i spillror, förlorade jobb.

Allt det där går att mäta i pengar. Men det finns andra aspekter. Vad händer med ett samhälle när ett viktigt första steg in i yrkeslivet försvinner för ungdomar?

Hur påverkas integrationen? Jobb på restauranger är ett av få realistiska alternativ för många nyanlända.

Foto: Magnus Wennman

Och en stad utan krogar och barer är en stad utan själ, en stad av kulisser där endast skuggorna lever om kvällarna.

Men där är vi inte ännu. Än finns det hopp.

Klockan är 15 och Andro Michahil och de i personalen som inte har permitterats ställer sig på gatan med sina kastruller och slevar.

Det är en enkel protest, men effektiv. Den skapar uppmärksamhet. PG Nilsson, initiativtagare och ägare till klassiska krogar som Riche och Sturehof, vet kanske inte om det, men det var så här folk i Chile en gång världen demonstrerade mot sin diktator.

Passerande stannar upp, tittar nyfiket och roat på uppståndelsen och hastar vidare i snöslasken.

Det kan se ut som att dessa krogmänniskor gör sitt bästa för att hålla liv i en aktion som snabbt förlorade attraktion och nyhetsvärde.

Sanningen är att de gav upp redan efter två dagar. Grannarna klagade.

Sanningen är att Andro Michail lät sig övertalas till denna tredje protestaktion av Aftonbladet, som ville ha bilder till ännu ett av alla dessa reportage om småföretagare som knäar under restriktionernas och inskränkningarnas tyngd.

Men det är inte hela sanningen. Det är inte hela berättelsen.

– Konkursen är någon månad borta om ingenting händer.

Av: Oisín Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE