De vi kallade foliehattar har fått rätt

Att Facebook övervakar oss är inte längre en hemlighet.

Det är som en dörr som lämnats på glänt.

För en sekund eller två stirrar jag rakt in i den sköna nya värld som blivit vår. Ett ansikte som flimrar förbi. Han är en i raden av människor som ­Facebook föreslår att jag kanske känner. Jag stirrar på ansiktet. Namnet. Han är det enda förslaget som saknar gemensamma vänner. Ändå så kusligt bekant.

Inte förrän dagen efter, medan jag håvar upp dygnsgammal havre­grynsgröt ur diskhon, minns jag.

Polhemsgatan. Jag hyrde en andrahandslägenhet av honom för sex år sedan. Vi träffades när vi skrev kontrakt.

Jo, det känns som när en dörr ­råkat lämnas på glänt.

En unken doft sipprar in.

För vid närmare eftertanke: Vad är det egentligen som fått Facebook att föra oss samman? Inga gemensamma vänner. Inga konversationer. Vi bor inte ens i samma stad. Och stod inte min fru på hyreskontraktet förresten? Jag hittar sex år gamla mejl i datorn. Det är allt. Men har de verkligen tillgång till min mejl? Eller har hyresvärden kollat in min profil, vilket Facebook registrerat?

Under de närmaste dagarna snubblar jag över flera liknande historier.

En kompis sambo som föreslogs bli vän med den psykolog hon gått till i största hemlighet - även där utan gemensamma FB-vänner. Hon fick panik. Hur visste de?

Och några dagar senare skriver en kollega på Facebook att han blivit föreslagen en taxichaufför som han åkt med några gånger. Inga g­emensamma vänner. De brukar inte ens prata med varandra.

Teorierna duggar tätt i kommentarfältet. Någon nämner att deras mobiler befunnit sig på samma ställe vid samma tidpunkt. Gps-övervakning.

Det är inte ens en hemlighet längre. Häromåret avslöjades att Facebook lämnade små datafiler på våra hårddiskar, för att i hemlighet kunna övervaka vad vi gör även efter vi loggat ut. Och i fjol avslöjades att Facebook, liksom många andra nätföretag, samarbetar med FBI:s och NSA:s övervakningsprogram Prism.

Ändå inga folkstormar.

Det tycks snarare som att vi vant oss.

Som en naturlag nästan: Det självklara i att multinationella f­öretag vet hur du röstar, hur du knullar, hur du tänker, hur du l­juger, vilken sommarstuga du vill köpa.

På bara några år har övervakningssamhället blivit långt värre än vi någonsin kunnat ana. De p­iratpartister vi en gång kallade foliehattar och rättshaverister fick rätt. Dessvärre fick även vi kritiker rätt på en punkt: Merparten av deras väljare struntade i nätdemokrati. När streamingtjänster e­rbjöd dem all världens musik gratis övergav de skeppet, och Pirat­partiet sjönk.

Det som såg ut att bli min generations stora politiska fråga är nu ingenting, en historisk parentes.

Och den sköna nya värld är vår, dörren står vidöppen.

Piratpartiets uppgång...

Det var en världssensation: Gräsrotspartiet som kom från ingenstans och nöp åt sig 7,1 procent i EU-valet 2009. Medvinden var stark efter de senaste årens heta debatter kring FRA-lagen, Ipred och The Pirate Bay. P­artiet fyllde ett tomrum och såg ut att bli 80-talisternas stora folkrörelse.

...och fall

Fem år senare är partiet marginaliserat. Trots positiva tongångar kring insatserna i Bryssel svek väljarna i senaste EU-valet. Fildelningen var inte aktuell längre, och kampen mot massöver­vakning var uppenbarligen inte lika sexig. Inför det ­stundande riksdagsvalet har partiet dessutom splittrats av en konflikt mellan forna EU-parlamentarikern Amelia Andersdotter och parti­ledaren Anna Troberg.

Följ ämnen i artikeln