Kejsar Knausgård är naken - och skriver självömkande strunt

Ebba Witt-Brattström heter en litteraturprofessor som förtjänstfullt arbetat med att lyfta fram kvinnor som skuffats undan i den manligt författade litteraturhistorien. Men hon har också en liten egenhet att förlöjliga män i litteraturvärlden, ibland roligt och fräckt.

Den läsare som nu misstänker mig för att skriva en kulturartikel har ­alldeles rätt. Jag ber om ursäkt. Men det här är rätt kul, jag lovar. Ge inte upp.

Sagda Ebba skrev nämligen en ­satirisk text där hon buntade ihop ett antal litteraturmän, stora som små, och avfärdade dem alla på just det sätt som litteraturmän avfärdat kvinnor i alla år, med könsord, slag under bältet och förminskande av samma slag som ”lilla gumman”. Så långt kunde man skratta gott och tänka att den pilen visste var den tog.

Men dessvärre träffade pilen ­också den norske författaren Karl Ove Knausgård med omdömet ­”litterär pedofili”. Knausgårds raseri blev av olympiska dimensioner. ­Vilket resulterade i en jätteartikel i vår malligaste morgontidning, en text som måste räknas in bland det svamligaste, men också mest självömkande, jag någonsin läst.

Alla läsare med så långt? Bra. Först bara några ord om Karl Ove Knausgård för dem som inte vet vem han är. Nämligen en något ­virrig norsk författare som debuterade med en berättelse om pedofili (därav Ebbas giftpil), inte blev ­berömd och tänkte ut något som kanske funkade bättre. Sedan skrev han en berättelse om sig själv på över 3 000 sidor och gav den för ­säkerhets skull Hitlers boktitel ”Min kamp”. Det funkade. Han blev berömd och kritikerhyllad. Inte mycket att säga om. Litterära framgångar är slumpmässiga och shit happens. Jag vet värre exempel.

Men den internationella kritiker­hyllningen gav honom storlek. Och när han således nedsteg i vår malligaste morgontidning presenterade han inte bara ett rasande angrepp på Ebba, utan på alla svenskar, hela landet Sverige, och kallade Sverige för ett cyklopernas land, ett land för enögda dumskallar, således.

Bevisföringen för den nationella idiotförklaringen byggde, förutom Ebbas artikel, på en del enstaka ­exempel. Cykloperna (svenskarna) skulle ha uppfattat Norge som nazistiskt, vilket självklart inte är sant. På en middag hade han blivit utskälld för att han ställt sig tvivlande till smärtfri förlossning, vilket kan vara sant. Ebba, eller någon annan cyklop, skulle ha kallat honom nazistisk massmördare, vilket inte är sant. Dessförinnan skummade han av ­indignation över att Sverigedemokraterna inte åtnjöt den respekt i Sverige som tillkom dem och där­efter övergick han till en recension av sitt eget författarskap, längre än den här texten. Han fann sitt eget författarskap föredömligt.

Sedan gav han sig på den svenska författarkåren: ”Nästan alla författare i cyklopernas land är tysta.” Det kan synas något motsägelsefullt, men Knausgårds förklaring är att vi alla författare är rädda för förtryck av något slag. Det är oklart vad han syftar på, men feminism och ­vänstern ligger närmast till hands.

”Inte i något land i världen”, försäkrar han, förutom Nordkorea och liknande, ”är författarna så osynliga i den offentliga debatten.” Det är en överraskande synpunkt eftersom vi ser författare skriva varje dag på kultursidorna. Men han menar naturligtvis att vi skriver om fel saker: ”Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land. Man ser aldrig en författare riskera något i offentligheten.”

Vi är således alla fega ynkryggar i jämförelse med Knausgård? Låt oss se. Själv rekommenderar han tre godkända författarämnen i sin artikel. Först och främst hans ­favoritämne, Karl Ove Knausgård. Men det ämnet är väl ändå färdigskrivet? Nå, därefter framhåller Knausgård pedofili, och påpekar att hans pedofilbok snart kommer ut ”i cyklopernas land på cyklopernas språk”. Därutöver duger ”nazismens skönhet” som ämne, han har själv skrivit mycket om den saken.

Vi stackars svenska förtryckta ­författare kan dock tänkas ha andra skäl än ren och skär feghet att skriva om andra ämnen än de av Knausgård godkända.

Förklaringen till att Dagens ­Nyheter publicerar en så illa tänkt text är den nimbus Knausgård fått genom sin kritikersuccé. Förklaringen till att Knausgård så oblygt skriver strunt är densamma. Som smakprov, skåda kejsarens nya ­kläder i text:

”Det vi vet att vi skall vara står klart och tydligt för oss. Det vi är, trots vad vi vet, är något vi måste dölja, som inte har ­något språk, som är våra hemligheter. De leder till skuld, till skam, till bortträngning, till förstörd självkänsla. Vi tiger om det. Och det kan vi göra, på tu man hand, men samhället som helhet kan inte tiga om det, kan inte förhålla sig som om det inte fanns för det finns, det är här, och det måste ha ett språk för att kunna begripas.” Osv.

Vad tänker kulturredaktörer som släpper igenom sådant?

Det får vi nog aldrig veta, det vet nog inte kulturredaktören själv. Men vad vi vet är att detta svammel väckte dånande succé i den liberala pressen i Sverige, att danska tidningar (förstås) och norska kappades om att få publicera dessa avslöjanden om cyklopernas (svenskarnas) ­sanna natur. På Dagens Nyheters ­ledarsida kallades texten till och med ”underbar”.

Jag är lite för gammal för att spela barnet som ropar att kejsaren är ­naken, jag vet. Dessutom är min ­trovärdighet undergrävd om jag ­angriper en högerliberal författare som hatar vänster och feminister. För vilket han dock får smattrande applåder från den dominerande borgerliga ­pressen. Vilket visar på den svenska debattens verkliga ­problem.

Stackars ­svenska förtryckta författare kan tänkas ha andra skäl än ren och skär feghet att skriva om andra ämnen än de av Knausgård godkända

För övrigt anser jag att...

… vännen Jonas Gardells attack på Knausgård som en ”självömkande hetero” inte i sak var särdeles förintande. Själv­ömkan är Knausgårds affärsidé. Och heterosexualitet är fullt tillåtet och vanligt också bland författare.

… tjyvarnas, narkomanernas och den vita underklassens privilegium att tydligt märka ut sig med tatueringar är i fara. Häromdagen såg jag en kvinnlig tatuerad präst i tv. Och vad händer när vi får en tatuerad prinsessa?