Min telefon gör mig dum och inskränkt
En söndag händer det. Jag kliver av tåget och märker att jag har tappat min telefon. Står där i solgasset utanför Malmö Centralstation och klappar mig på byxfickorna, rotar i kavajens innerficka. Står på huk och river ur väskans innehåll på trottoaren.
Först paniken. Sedan insikten om att den smarta mobiltelefonen på allvar har blivit min viktigaste ägodel. Hur blev det så?
Jag promenerar hemåt. Stannar vid en kiosk, köper en isglass och båda kvällstidningarna. När gjorde jag det senast? Jag minns inte ens.
Framåt kvällen hamnar jag framför ”Aktuellt”. För första gången på flera år. Det är som en sval bris mellan öronen.
Annika och jag tittar på varandra, höjer volymen. Sakligheten. Torrheten. Analyserna. Det ohyggliga inslaget från Ukraina där en brännskadad man med kylskum på kinderna och händerna berättar om hur han brändes inne. Hur de hade låst dörrarna och tänt på. Hade jag verkligen klickat mig in på det här inslaget av fri vilja? Eller hade jag nöjt mig med att slentriandela något hurtigt upprop på Facebook?
Nu istället: den unge mannens röst, hans blick från sjuksängen. Annika tittar bort. Jag visste inte att jag ville se inslaget om honom. Eller rättare sagt: jag ville inte se. Men jag behövde.
Däri ligger skillnaden.
Som barn bildade jag mig en uppfattning om världen genom skolan, biblioteket, nyhetssändningarna på teve, kvällstidningen som min pappa köpte hem. Jag behövde inte välja. Jag bläddrade och läste. Fick ständigt veta nya saker.
Men nu?
På senare år har vi vant oss vid larmrapporter om de smarta telefonernas risker. De handlar om stress och paddnackar på dagisbarn. Häromveckan var det en dansk studie som visade att unga människor inte bara tittar på sina telefoner 150 gånger om dagen - var sjätte ung dansk har dessutom avbrutit ett samlag för att plocka fram luren. En på så vis mycket dansk studie.
Men sanningen är att den smarta telefonen inte bara har gjort oss mer stressade och mindre hängivna i sänghalmen. Den har också gjort oss dummare, mer inskränkta och mindre allmänbildade.
Med risk för att låta som UNA-bombarens och Bagdad Bobs kärleksbarn: Idén om att skräddarsy sitt eget nyhetsflöde är fantastisk - men det går inte att komma ifrån att våra tankeliv vingklipps. Hemsnickrade nyhetsflöden berättar oftast det vi redan vet, bekräftar vår världsbild. Politiskt tar vi alltmer sällan del av åsikter andra än de egna. Vi speglar oss istället.
Och därför blir den där halvtimmen framför Aktuellt som att plötsligt serveras en tallrik rårivna morötter efter två år av ostburgare.
Medan min smarta telefon fortsätter sin resa genom landet, fastkilad i glipan mellan två tågsäten.
Den kan få stanna där.