De offrade anseendet för att slippa prata Gud

Dumheten som politisk strategi.

Någon annan förklaring kan inte ges till att statsminister Stefan Löfven plötsligt pladdrade som en A-lagare om att alla minsann ska handhälsa i Sverige. Som om religionsfriheten ­inte ger folk rätt att hälsa hur fan de vill.

Eller till varför Gustav Fridolin satt i en tv-soffa och spelade ­dummare än tåget till Gotland när han hävdade att han visserligen visste att toppolitikern Yasri Khan inte skakar hand med kvinnor, men att han inte begripit att det kan vara förnedrande för kvinnor.

Som om Khans högerhand var problemet, inte hans religion.

Låt oss tala klarspråk: varken Löfven eller Fridolin har drabbats av plötslig hjärndödhet. De ­offrade sina anseenden.

Allt för att slippa diskutera den moderna vänsterns allra ömmaste smärtpunkt:

Religion.

Det är en smula magstarkt att tro att vare sig miljöpartiet eller något annat parti har ”infiltrerats” av islamister, som Nalin Pekgul påstår.

Men skandalerna kring topp­politikerna Mehmhet Kaplan och ­Yasri Khan handlar inte bara om vilka de äter middag eller skakar hand med. Det handlar inte ens om islam. Det handlar om religionens roll i politiken, oavsett om man tillber Allah, Gud eller en ­påse dillchips.

På den punkten är inte Sverige vilket land som helst.

Vi är extrema.

Enligt World Values Surveys återkommande internationella undersökningar är Sverige ­världens mest sekulära land.

Ingen annanstans är Gud ­mindre viktig för människor.

Och det är inget annat än socialdemokratins arv. Ett resultat av en hundraårig strategi som började med en helomvändning. Från ­kyrkans motståndare till att plötsligt omfamna idén om en stats­kyrka. Strategin var enkel. Den kristna tron skulle kramas ihjäl.

Redan 1922 skrev den social­demokratiske kyrkoministern ­Arthur Engberg i tidningen Arbetet om hur statskyrkan skulle omdanas till ”en spridare av den allmänt ateistiska tron”.

Traditioner skulle ersätta tro. Det religiösa samfundet skulle alltmer likna en samhällelig instutition med politiska strukturer som påminde om kommunernas. På så vis skulle kyrkan också oskadliggöras som politisk fiende. Det är en av socialdemokratins största insatser.

Sedan dess har vi egentligen aldrig behövt överväga religionens inflytande över svensk ­politik.

Men det är också därför vänstern nu är så förtvivlat yrvaken i en fråga som borde vara enkel.

Det märks inte minst i de senaste dagarnas förvirrade debatter i sociala medier. Där profilerade svenska feminister absurt nog försvarar samma unkna patriarkala religiösa strukturer som deras systrar i Mellanöstern riskerar ­sina liv för att bekämpa.

Den rödgröna vänsterns hållning borde vara självklar: Det är inte bara möjligt att verka för ett mångkulturellt samhälle sam­tidigt som man vägrar släppa in ­religiösa krafter i politiken. Det är en förutsättning.

Men det ­kräver att folk håller två tankar i huvudet samtidigt.

För somliga är det minst en för mycket.

Veckans film

Tjugo minuter in i danske Martin Zandvliets ”Under ­sanden” ångrar alla i salongen sitt val av film. Anspänningsnivån är snudd på för brutal i denna berättelse om en av andra världskrigets märkligaste skuggberättelser: den om de tyska krigsfångarna, ofta unga pojkar, som tvingades desarmera två miljoner ­minor utmed den danska västkusten. Centimeter för centimeter, mina för mina, följer vi ett tyskt förband och deras brutale danske vakt. Sakta men ­säkert utvecklas dramat till en tämligen banal men vacker ­berättelse om krig och mänsklighet.