Parisarna har lärt sig leva med rädslan
PARIS. Ett år har gått och såren efter attentaten den 13 november kommer kanske aldrig riktigt att läka. Parisarna har fått lära sig att leva med ärren, rädslan och den ständigt närvarande militärpolisen i centrum.
Om några veckor stänger Frankrike dörren efter landets två värsta år efter andra världskriget.
Det här är en dag för att minnas det ofattbara. I morgon måste fransmännen försöka blicka framåt.
Det faller ett rått duggregn på den hårt trafikerade Boulevard Voltaire i östra Paris. Efter en lång och varm höst har novemberkylan slutligen fått norra Frankrike i sitt grepp. Vore det sant – och inte så klyschigt – hade vädermetaforen varit behändig för att beskriva stämningen på Comptoir Voltaire. I dag har det gått exakt ett år sedan Brahim Abdeslam detonerade ett bombbälte och sprängde sig själv till döds på restaurangens uteservering. Men på den klassiskt franska bistron märks inget av det kvällen före årsdagen. Det är halvfullt i lokalen, på en projektorduk visas en rugbymatch från fransk tv.
– Det är ägaren här som inte vill ha något minnesmärke. Vi vill inte svara på frågor om attentaten varenda dag, det blir lätt något sensationellt över det och det vill vi undvika, säger kyparen på Comptoir Voltaire när jag frågar.
Samma sak gäller på Le Petit Cambodge och Le Carillon, två restauranger som vetter mot varandra en bit härifrån. På den sistnämnda är några skotthål i bardisken det enda som skvallrar om att femton människor miste livet här för ett år sedan.
I en dryg månad efter attentaten bågnade uteserveringarna över av blommor, innan ett råd av näringsidkare i kvarteret bestämde sig för att städa undan alla tecken. På Place de la République, där parisare i alla tider samlats för att minnas och manifestera, fattades samma beslut i augusti i år. Någon gång måste livet gå vidare.
Av de etablissemang som föll offer för den IS-orkestrerade massakern den 13 november 2015 blev smällen på Comptoir Voltarie den minst blodiga. Förutom Brahim Abdeslam skadades femton personer på restaurangen, varav en servitris allvarligt.
Inget mer än lappen ”stängt den 13 november” på dörren skvallrar om attentatet här ett år senare.
Två kilometer nordväst på samma gata är det fullt med folk. Polis har spärrat av området från trafik. Utanför Bataclan avlägger tv-reportrar från hela världen rapporter inför kvällens minneskonsert med Sting. Bakom dem finns en provisorisk minnesplats där allmänheten lämnar blommor och tänder värmeljus, som sliter för sin överlevnad i kvällsregnet. Det är märkligt tyst. Av terrorattentatens 130 offer dog 89 människor här, under ett par av de blodigaste timmarna i Frankrikes moderna historia.
Hur många som lider av sviterna är svårt att veta, men beteendevetare pratar om att 4 000 människor, lågt räknat, är direkt och indirekt drabbade av posttraumatisk stress efter attentaten ett år senare. Många av dem har rest bort den här veckan eftersom minnena av massakern är för smärtsamma.
De praktiska konsekvenserna av de två attentaten i Paris och sommarens i Nice är något som alla fransmän varit tvungna att lära sig leva med. I månader efteråt gapade uteserveringar tomma och restaurangnäringen, en av de stoltaste i Europa, går fortfarande på knäna.
De befarade upploppen i förorterna uteblev, men undantagstillståndet som råder sedan attacken mot Charlie Hebdo i januari förra året gör sig påmint överallt i vardagen. Tungt beväpnad polis patrullerar shoppingdistrikten i centrum och säkerhetsvakter genomsöker väskor vid entréerna till stadens varuhus och matvarubutiker. Mellan januari och juni i år sjönk turistintäkterna med 75 miljoner euro i Paris. Nästan hälften av de penningstarka japanska turisterna har försvunnit.
Söndagen efter attacken på Charlie Hebdo gick över tre miljoner fransmän ut på gatorna i en mäktig manifestation för yttrandefrihet och tolerans. Den enade fronten har satts på ordentliga prov sedan dess. I brottsstatistiken syns en våg av hatbrott mot muslimer och en förhöjd hotbild mot landets synagogor.
Frankrike har en officiell status som sekulär stat sedan över hundra år, då staten och katolska kyrkan skildes åt. Samtidigt är Paris en av Europas mest religiöst pluralistiska städer, där judar, katoliker, ortodoxa och muslimer levt sida vid sida i flera århundraden. Den franska republikens värden, nedplitade i grundlagens första kapitel, och den ohämmat patriotiska retoriken kring ”det franska” försiggår i ett land där araber, asiater och afrikaner från de gamla kolonierna är ett lika självklart inslag i huvudstaden som de felparkerade personbilarna.
Samexistensen har inte alltid varit problemfri, tio miljoner människors trängsel är sällan det, men den har av nödvändighet nästan alltid fungerat.
Sting inleder konserten på Bataclan med några ord på franska och en tyst minut för terrorns offer. Det här är en helg för att minnas och sörja.
Om några veckor stänger Frankrike igen dörren efter landets två värsta år efter krigstiden. Det enda parisarna kan göra är att fortsätta leva som de gjorde tidigare; trängas på tunnelbanan, gnälla på trafikstockningarna och möta våren på uteserveringarna.