Barnen lever mitt i gängkriget – vi överger dem
En flicka går på en gångväg med en rosa ryggsäck på ryggen. Hon tittar snett bakåt över sin egen axel. Polisens utredare har ringat in hennes lilla gestalt med en röd ring.
Bildtexten lyder: Första skottet går av.
Övervakningskamerans digitala klocka visar 15.28.34, måndagen den 31 maj.
Det är den första bilden i en bildserie som fryst ett par sekunder av en elvaårig flickas liv och jag kan inte sluta titta på dem.
Flickan har fångats av en övervakningskamera en kort bit från torget i Husby, där en man just blivit beskjuten. På den andra bilden kommer han springande bakom flickan.
Mannens kläder, de svarta träningsbyxorna och den grå tröjan, är också dokumenterade i förundersökningen. Då uppklippta och blodiga.
På nästa bild faller han framåt, nästan jämsides med flickan som stannat till bredvid honom. I nedre bildkant syns två svartklädda män på varsin elmoped. På den sista bilden har en av dem hunnit upp mannen som nu ligger på marken. Handen med en pistol är lyft. Flickan har vikt av till höger och flyr utefter en husvägg. Bildtexten lyder: Sista skotten mot målsäganden.
Det är när jag ser bilderna på flickan i förundersökningen i den mordrättegång som just nu pågår i Solna tingsrätt som insikten drabbar mig: Vi skiter i barnen i Järva.
I förundersökningen beskriver flickan att mannen föll ner, rödblå i ansiktet. Hon ville hjälpa, men vågade inte för hon ”ville ju inte dö”.
Hon är inte målsägande. Åklagaren har bedömt att hon inte var i direkt fara för att träffas av en kula. Hon hörs inte heller som vittne, för sin låga ålders skuld.
Om den juridiska bedömningen är rätt kan jag inte avgöra. Men det känns symboliskt. Hon får inget stöd som du kan få som part i en rättsprocess. Inte ens berättelsen om det trauma som hon kommer att leva med resten av sitt liv tänker vi som samhälle lyssna
på.
Hon var fem år när en av Sveriges dödligaste konflikter blossade upp mellan två kriminella nätverk 2015. Sedan dess har män och pojkar skjutit och dödat varandra på restauranger, pizzerior, torg, i garage och på gångvägar i det område där hon och tusentals andra barn leker, går i skolan och växer upp. Förra året sköts nio män ihjäl här. Alla fall är olösta. Kanske blir detta ett undantag eftersom gärningen fångats på en övervakningsfilm.
Hon blev inte fysiskt skadad den eftermiddagen. Men de psykologiska såren hos henne och den generationen barn som växer upp i områden som är hårt drabbade av våld och skjutningar pratar ingen om.
Jag googlar och letar efter inslag och artiklar som handlar om hur barnen i Järvaområdet påverkas av att leva med våldet närvarande under hela sin uppväxt, men hittar inget. Vi skriver om att de riskerar att bli kriminella, men inte hur de mår. Sedan hittar jag en artikel om att förskolorna i Husby har börjat öva barnen på hur de ska gömma sig vid en gängskjutning.
Vi skiter i barnen i Järva, men vi gör deras lekrum till panic rooms.