Lexbase måste stoppas – offentlighetsprincipen hotas
Än en gång har regeringen misslyckats med att sätta stopp för Lexbase och andra privata brottsregister.
Det börjar bli parodiskt.
Nato stjäl syre och intresse, Färjestad och Luleå gör upp i ishockeyfinal och Boris Johnson ror runt i Harpsunds-ekan.
Att ni missade en debatt i riksdagen i går med den måttligt upphetsande rubriken ”Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten” är mot den bakgrunden inte det minsta märkligt.
Men det finns anledning att ägna denna fråga några rader, inte minst med tanke på att riksdagsbeslutet som följde på debatten påverkar hundratusentals människor.
Det är ett beslut som gör det svårare för människor som har dömts för brott att komma tillbaka till arbetslivet.
Och brottsoffer får även i fortsättningen finna sig i att vem som helst med några enkla knapptryckningar kan läsa om kränkningen de har utsatts för.
Detta är en komplicerad historia med många bottnar och juridiska labyrinter som till och med de lagkloka kan gå vilse i.
Så låt mig ta det från början.
Massmedieföretag har ett så kallat automatiskt grundlagsskydd. Detta ger den traditionella journalistiken ett starkt lagligt stöd och en stor frihet.
Men 2003 infördes även ett frivilligt grundlagsskydd. Vem som helst som driver en blogg eller en söksajt kan ansöka om utgivningsbevis hos myndigheten för press, radio och tv.
Kunnigt folk varnade för att den nya ordningen riskerade att ställa till med elände för den personliga integriteten.
Plötsligt skulle kanske databaser som är rena personregister börja omfattas av grundlagsskyddet. Eller ännu värre, privata belastningsregister.
Men politikerna lyssnade inte. Och så gick det som det gick. Aktörer som Lexbase och Mr Koll dök upp på marknaden. Innan någon visste ordet av fanns hundratusentals brottmålsdomar att ladda ner för vem som helst för en billig penning.
EU gillar inte sådant. GDPR-förordningen, som reglerar behandlingen av personuppgifter, infördes för att skydda människor från sådana register.
Men Lexbase hindras inte av denna lag. Ägaren har ett utgivningsbeslut och omfattas därför av grundlagsskyddet.
Den moderata justitieministern Beatrice Ask blev förbannad över situationen, men gjorde ingenting åt saken. Den socialdemokratiske justitieministern Morgan Johansson tillsatte en parlamentarisk kommitté, men politikerna lyckades inte komma överens och frågan rann ut i sanden.
Så småningom tillsattes en ny utredning. Som ledde till ett lagförslag från regeringen om att begränsa grundlagsskyddet för vissa söktjänster.
Det var den propositionen som kastades i papperskorgen av riksdagen. Endast partierna till vänster gjorde tumme upp.
Att majoriteten sa nej betyder nu inte att den är överlycklig över situationen.
– Den nuvarande ordningen är inte perfekt, som sverigedemokraten Lars Andersson i veckans hittills största underdrift uttryckte saken under debatten i går.
Problemet är att tunga remissinstanser har haft viktiga invändningar. Formuleringar i vilken yttrandefriheten inskränks anses vara vaga och riskerar att slå för brett.
Om framtiden vet vi ingenting och en illasinnad regering kan en mindre vacker dag tänkas utnyttja lagen till att ytterligare kringskära vår frihet på ett sätt som inte var tänkt.
Det kommer med andra ord vara fritt fram även i fortsättningen för privata, kommersiella brottsregister som är mer omfattande än dem staten håller sig med. (De senare gallrar till skillnad mot de förra brottmålsdomar efter ett antal år.)
Nu kanske ni inte tycker att det är något större problem att en människa som har dömts till två års villkorligt under återstoden av sitt liv får leva med att hennes dom är tillgänglig på nätet, med allt vad det kan tänkas leda till för trassel i såväl privat- som yrkesliv.
Betänk då att EU är på krigstigen. Det morras högst betänkligt i Bryssel över de här söktjänsterna.
Redan 2019 skickade EU-kommissionen ett brev till den svenska regeringen och muttrade att det är tveksamt om det grundlagsundantag som Sverige har fått i GDPR är förenlig med unionsrätten.
Om nu inte Sverige gör någonting åt detta är risken stor att EU-domstolen sätter tänderna i frågan. Och då kan delar av den svenska offentlighetsprincipen stå på spel.
I den situationen vill vi sannerligen inte hamna. Lagstiftare, hitta en lösning.