Azad vill lämna kriminaliteten - men samhället sätter stopp

”Jag kommer ingenstans och det tar på mig så jävla hårt”, skrev Azad i ett mejl.

Azad har lämnat kriminaliteten, men med dagsböter i bagaget är det hopplöst att få arbete.

Och på en hylla på ett departement ligger den fjärde utredningen på 20 år om arbetsgivares missbruk av registerkontroll och samlar damm.

I sina beslutsamma tal om att de kriminella gängen ska slås tillbaka spelar politikerna ut sina kort om avlyssning utan bevis och visitationszoner och anonyma vittnen, alltmedan en allt mer uppgiven rikspolischef för döva öron pratar om vikten av förebyggande insatser och förbättrade möjligheter att hoppa av.

Mycket kunde vara annorlunda, mycket borde vara annorlunda, men på ett anrikt café i centrala Stockholm tycks tiden ha stått still sedan statsministern var en man vid namn Per Albin.

Azad, som egentligen heter någonting annat, har skickat mig ett mejl.

”Jag kommer ingenstans och det tar på mig så jävla hårt, är på gränsen att bara ge upp helt”, skrev han.

Jag frågade om han kunde tänka sig att ställa upp på en intervju. Nu, några dagar senare, är han lite sen, han har parkerat bilen i Vasastan och letar sig med hjälp av gps:en i en mobil som påstås vara smart till vår mötesplats.

Han har med sig en kompis, en kille som befinner sig i samma eländiga situation som han själv.

Brott har begåtts, narkotika har sålts, nu kämpar de för att ta sig till en bättre värld, en värld med jobb, utan fruktan för att när som helst bli skjuten i ryggen.

Azad är 24 år gammal. Född, uppvuxen och bosatt i en mellansvensk stad. Han vill inte träffas där. Han säger att hemma känner alla varandra och att det skulle snabbt börja viskas.

Föräldrarna är kurder från Irak. Pappa lider ännu över 30 år senare av skadorna efter att ha trampat på en mina tillverkad i Sverige, den moraliska stormakten.

De flydde Saddam Husseins mardrömsstyre på 1980-talet och fick i Sverige barn, Azad är den äldste.

– Jag kände mig utanför redan som liten, säger han.

Lärarna klagade. Han kunde inte sitta still. Han blev utslängd ur klassrummet. De andra barnen tittade snett på honom.

Som tonåring kunde Azad genom narkotikaförsäljning tjäna 40 000 kronor i månaden.

Lösningen blev att muta sig till popularitet med en jacka fylld av snattat godis som delades ut till kompisarna.

I tolvårsåldern började Azad röka hasch. Snart sålde han. Knark han köpte av stadens dominerande gäng och krängde vidare.

– Sedan blev det kokain. Då blev det mer allvar. Större pengar i omlopp.

En hyfsad månad kunde Azad dra in 40 000 kronor. En jättesumma för en tonåring som hade hoppat av gymnasiet och inte såg någon framtid.

– Det fanns inte mycket pengar hemma. Jag gick runt i ärvda kläder.

Nu var allt så annorlunda. Hippt märke på jackan, partyn, tjejer som bjöds på drinkar, mer knark.

Men bubblan sprack och då Azad var 18 omhändertogs han i enlighet med Lag om vård av unga och placerades i ett familjehem.

Det skulle i efterhand visa sig vara i grevens tid. Han hade utsatts för ett mordförsök. Samtidigt eskalerade en kriminell konflikt i hemstaden. Skjutningar, några dog.

I samma veva kom domen.

Flera gånger har han kommit till anställningsintervju. Men så kommer den sista frågan. ”Kan du ge oss ett utdrag ur belastningsregistret?”.

Azad hade snattat en tvål värd 40 kronor, blivit stoppad på en motorcykel han inte hade körkort för, blivit påkommen med kniv i jackan två gånger samt gjort sig skyldig till två fall av ringa narkotikabrott (urinprov med spår av hasch i och 100 tabletter tramadol i fickan.)

”Påföljden kan stanna vid dagsböter”, meddelade tingsrätten.

– Jag vaknade på ett behandlingshem och kände att nu får det räcka.

Pappa brukade ge honom stryk. Men efter domen upphörde slagen. De ersattes av besvikelse och tystnad.

Året var 2016. Ett år senare var Azad ute igen. Nu följde en god tid. Han fick jobb som försäljare och turnerade runt långt upp i Sverige.

2019 dök ett arbete upp söderut. Han flyttade dit. Han begick ännu ett brott. Jag återkommer till det.

Men mamma blev sjuk och Azad flyttade hem. Ett vikariat inom psykiatrin dök upp. Men den utlovade fasta tjänsten uteblev.

– Socialen lovade försöka hjälpa till med jobb och bostad. Av det blev inget.

Han har de senaste åren sökt 20-30 arbeten i månaden. Kundtjänst, vård, lager, vad som helst.

Flera gånger har han kommit till anställningsintervju. Men så kommer den sista frågan. ”Kan du ge oss ett utdrag ur belastningsregistret?”

För att förstå varför arbetsgivare kan göra så här måste vi för ett ögonblick förflytta oss till 1989, då människor fick rätt till insyn om vad som står i polisens belastningsregister om sig själva.

Men politikerna gjorde inte sitt jobb ordentligt. De struntade i varningar om att insynsrätten kunde missbrukas av företag som skulle börja kräva strafflöshetsintyg innan de anställer.

Någonting som gick tvärt emot riksdagens tanke att den som avtjänat sitt straff ska återintegreras i samhället.

Azad har de senaste åren sökt 20–30 arbeten i månaden.

Så gick det som det gick. År 2003 gjordes 40 000 utdrag. 2019 var det nästan 800 000.

Klädesbutiker, hamburgerkedjor, kvällstidningar, var och varannan arbetsgivare utnyttjar systemet.

Jag har skrivit om eländet tidigare. Om en ung kvinna som 19 år gammal snattade ett par hörlurar. Böter, notering i belastningsregistret.

Hon fick jobb i klädesbutik. Blev överlycklig. Men så krävde arbetsgivaren utdrag.

Kvinnan skrev till arbetsmarknadsdepartementet. Hon begriper inte hur hon ska få jobb under åren pricken finns kvar. "Detta har verkligen fått mig att tappa livslusten".

Politikerna är inte omedvetna om problemet. 2019 lämnades en utredning om förbud för arbetsgivare att kräva dessa utdrag över till regeringen.

Förslaget innehöll en klok avvägning. Undantag måste finnas. Den som är dömd för sexbrott ska inte få arbete på förskola. Och myndigheter som Kriminalvården och Åklagarmyndigheten måste kunna göra kontroller.

Vad hände då med utredningen? Ingenting. Det viskas i mitt öra att moderaterna bromsar.

Men det är inte hela sanningen. En regering som utlovar det ena hårdare taget efter det andra - "Polisen måste få utökad möjlighet att visitera barn!" - får nervöst sammanbrott bara av tanken på en reform som kan misstänkas hjälpa folk med skit i bagaget.

Tidsandan är som den är. Val är till för att vinnas.

Faktum är att detta är det fjärde förslaget som inte kommer någonvart. Regeringar av röd och blå kulör har försökt tidigare. 2002, 2009 och 2014.

Det är en studie i politisk ynkedom som skulle platsa i någon av Guinness rekordboks mindre ärorika kapitel.

Jag minns att polischef Carin Götblad slog näven i bordet av ilska i någon intervju för länge sedan över situationen. Henne brukar ju politiker lyssna på.

Från högstämd retorik om vikten av att hjälpa unga människor som har hamnat snett till politisk realitet kan avståndet vara längre än från Rosengård, Rinkeby eller Biskopsgården till Australien.

På det anrika konditoriet i centrala Stockholm går unga kvinnor i dräkter som ser ut att vara från Erlanders tid och plockar kaffekoppar från bord.

Det är lunch, stressigt, bullrigt, inte ett ledigt bord i sikte. Mobilen piper till. Nytorgsmannen har fått sin dom, fem års fängelse.

Magdalena Andersson ska snart tala på kongress och förklara att kampen mot den grova kriminaliteten blir hennes partis huvuduppgift.

”Jag är klämd mellan ett gäng som vill att jag ska komma tillbaka och ett samhälle som inte ger mig en andra chans.”, säger Azad.

Azad ser trött ut.

– Jag är klämd mellan ett gäng som vill att jag ska komma tillbaka och ett samhälle som inte ger mig en andra chans.

Han har energi, gör ett intelligent intryck, jag tvivlar inte på att han talar sanning då han säger att han vill leva hederligt.

Azad berättar att han har fått ett timvik inom vården via sin svärfar. Men det finns ett orosmoln. Det färska körkortet riskerar att ryka.

2019 torskade han för rattfylleri och olovlig körning. Först för några månader sedan kom domen. Ärendet låg långt ner i högen hos åklagare och domstol.

Än en gång dagsböter. Transportstyrelsen funderar på att ta körkortet. Ett körkort han lyckades ta ett par år efter att han åkte fast.

– Om jag blir av med lappen kan jag glömma vikariatet. Det kräver bilkörning.

Jag förstår det hopplösa i en text som denna. Snyftreportage. Skicka hem kurden till Irak. Det får vara nog med daltande.

Sant är att det är killen själv och ingen annan som bär ansvaret för brotten han har begått.

Och han har på sätt och vis skäl att vara tacksam. Om han åkt dit ordentligt för narkotikaförsäljningen hade det blivit fängelse.

Icke desto mindre bör en fråga ställas:

Tjänar verkligen samhället på att göra det så svårt som möjligt för unga människor som försöker lämna den kriminella världen?

De fem eller tio år som de flesta prickar sparas i innan gallring sker är mer än tillräckligt för att falla för frestelser och återvända till miljöer det inte är nyttigt att befinna sig i.

Senare samma dag kommer ett sms från Azad. Han är hemma igen. På hallgolvet låg ett brev.

Körkortet är återkallat.