Förväxla inte en like på Instagram med verklig förändring

Den numera globala rörelsen Fridays For Future har den senaste veckan samlat fler människor än klimatrörelsens historia någonsin tidigare skådat. Enade bakom budskapet att politikerna ska lyssna på klimatforskningen och föra en politik som går i linje med Parisavtalet.

 

I Malmö har uppslutningen på de två storstrejkerna varit avsevärt större än andra fredagar. Från det regelbundna 30-talet demonstranter till 350 deltagare fredagen 20 september och vid storstrejken i fredags över 2 000 personer. Det totala deltagandet på fredagens strejk runtom i världen beräknas till runt 7 miljoner människor.

 

7 miljoner är enormt mycket människor och en ansamling som få av oss hade kunnat drömma om för ett år sedan. Men det är fortfarande för få, sett till den forskning som menar att förändringar i våra gemensamma uppfattningar om vad som anses rätt och riktigt behöver föranledas av att åtminstone 25 procent av befolkningen tydligt börjar uttrycka en annan åsikt, eller att runt 3,5 procent av befolkningen aktivt ägnar sig åt att protestera på olika sätt. Går ut på gatorna, trycker på politiker och företag. Upprepat, ihärdigt.

 

25 procent av Malmös befolkning är närmare 80 000 personer. 3,5 procent är runt 11 000. Det är en bit kvar dit – än så länge slumrar den överväldigande majoriteten vidare hemma och på sina jobb. Till skillnad från den grupp som vanligen kallas klimatförnekare, de har sannerligen vaknat till liv i takt med att FFF ökar i antal! Snacka om kontraster: ungdomar som uppmanar till att lyssna på vetenskapen och klimatförnekare som i brist på forskning att luta sig mot hånar allt som inte har med just strejkarnas budskap att göra.

 

Men – den största kontrasten går inte mellan de strejkande ungdomarna och de hånande klimatförnekarna, utan mellan närvaron och frånvaron av människor ute på gatorna. Mellan strejkarna och den stora gruppen som, åtminstone i teorin, oroar sig, men kanske ännu inte tillräckligt för att omsätta oron i handling. Som applåderar demonstranterna och förväxlar en like på Instagram med engagemang som leder till faktiskt förändring.

 

Det är en kontrast skarp nog att framkalla svindel hos en i vanliga fall sammanhållen psykolog. Engagerade, rädda och modiga ungdomar å ena sidan. Trötta, medvetna, men passiva vuxna å andra.

De finns i valfritt sociala medier-flöde, så också mitt. Jag scrollar och scrollar och vet till slut inte var jag ska göra av den uppdämda frustrationen över att min egen generations välbeställda, miljömedvetna medelklass i sitt klimatengagemang på sin höjd kan tänka sig att minska lite på köttet och bara flyga två gånger om året istället för fem. Det finns inte plats för mer i ett späckat liv.

 

Det finns inte ork, men i brist på ork gott om förminskande av problemet och hopp om att någon annan löser det hela. Och om inte ens 7 miljoner kan skaka liv i de sovande massorna, då gör nog min egen frustration varken till eller från och det enda som återstår är att logga ut.

 

Tur då för oss att ungdomarna har ork att fortsätta, för det är just det återkommande åtagandet som gör skillnad. Aktivism blir mer trovärdig om vi upplever att den som strejkar, demonstrerar eller utför aktioner offrar något för saken de stöder. Att Greta Thunberg strejkar varje fredag, oavsett om hon befinner sig i Stockholm, på ett tåg genom Europa eller en segelbåt mitt ute på Atlanten. På samma sätt som Frans, 11 år, varje fredag sitter framför Malmös Stadshus, i hopp om att snart få gå tillbaka till fredagslektionerna. Om nu bara politikerna kunde börja föra en modigare klimatpolitik. Om nu bara de medvetna, men alltjämt slumrande vuxna kunde orka masa sig utanför dörren och visa Frans, Greta och alla världens unga att de inte bara hört dem, utan faktiskt lyssnat och förstått att den handling som behövs sträcker sig bortom hyllandet av någon annans gärning.

 

Följ ämnen i artikeln