Mattias är den enda som utstrålar energi

Bara en människa tycktes ha någon energi kvar i Stockholm på torsdagen.

Även han kunde ha satt sig och tittat i mobilen eller hängt med huvudet som alla andra. Men Mattias Byberg tog en svabb och gjorde rent golvet. Inte för att det var särskilt smutsigt, det förblir rent när kunderna låst in sig hemma, utan för att hålla igång.

Byberg arbetar på Pressbyrån i utrikeshallen på Arlanda. Där har han varit i 15 år, arbetstiderna är mördande men kunderna de bästa tänkbara: glada och förväntansfulla, de ska ju resa bort till sol och värme och intressanta platser, säger han.

Byberg var gårdagens unikum. Jag for runt i stan med fotograf Jerker Ivarsson och de flesta jag talade med var undfallande och försiktiga – liksom strykrädda.

Det var som om det skrämmande viruset hade satt sig i själarna.

Mattias Byberg städade inne på Pressbyrån.

Chefen för ett av de stora varuhusen kunde absolut inte svara på frågor. Nej, nej – det får kommunikationsavdelningen ta hand om. Ta bilder i varuhuset? Varför? Jag är inte bekväm med det!

Sådan var stämningen överlag. Ett kallt, fientligt regn föll över staden, det var egentligen en välsignelse eftersom fuktigt väder dämpar smittspridningen, men de låga molnen och vätan underströk dysterheten.

Drottninggatan utanför Åhléns var ödslig, Sergels torg nästan tomt. Till och med knarkhandlarna var försvunna. Bara en skum typ hängde i ett hörn och slängde misstänksamma blickar omkring sig och nästa gång jag tittade var även han borta.

Däremot stod tre damer från Jehovas Vittnen med plakat under taket en bit från entrén till Kulturhuset. Två var unga och en i medelåldern.

Den sistnämnda knappade fram evangeliet enligt Lukas, kapitel 21, vers 11 på sin telefon:

Det blir svåra jordbävningar och pest och hungersnöd på den ena platsen efter den andra. Förfärliga ting ska ske och väldiga tecken ska visa sig på himlen.

Dessa dystra ord hade smittat av sig på de tre damerna som saknade kristlig frejdighet och den säkerhet som tron så ofta ger. De lät som ängsliga mellanchefer i en internationell koncern. De ville inte säga vad de hette.

– Vi har fått direktiv att vara försiktiga. Vi har den policyn, sa den medelålders.

– All information finns på hemsidan, sa en av de yngre.

– Vi har en prästperson som vi hänvisar till, sa den medelålders.

Centrala Stockholm.

Sådan var Sveriges huvudstad på torsdagen. Kanske befann den sig i chock. Vi brukar glädjas åt att vi inte haft krig på 200 år. Inget ont kan drabba oss som nation.

Och så stänger landet.

Hjulen stannar.

Vi har fått en fiende som vi bara kan bekämpa genom att fjärma oss från andra.

En flock duvor trampade makligt på Plattan utanför stadsbibliotekets filial. När människorna höll sig borta tog djuren ytan i besittning.

Åtta personer köade i väntan på att biblioteket skulle öppna. De ville lämna tillbaka biljetter till konserter och teaterföreställningar som inte blir av. De väntade i tystnad och med en meters lucka ty svenskarna är ett disciplinerat folk även när nationen drabbats av en olycka som ingen ännu vet att hantera.

Hotellen var tomma.

Restaurangerna halvtomma.

Trafiken gles.

Flyglinjer inställda.

Arlanda ödsligt som efter pesten.

Bara en människa utstrålade energi. Mattias Byberg på Pressbyrån. Han tycker förresten att det är roligare med ånglok än flyg. Han svabbade och svabbade, och när det kom någon enstaka kund skyndade han med svängande armar till kassan under den stora skylten på vilken det stod: Korv.

Han var det sista värnet mot förfall och depression.