Anderssons och Kristerssons tafflighet är skrämmande
Statsminister Ulf Kristersson säger att vi befinner oss i den svåraste krisen sedan andra världskriget och det har han rätt i. Synd att vi inte har politiker som kan leva upp till stundens allvar.
Christian Günthers ”Tal i en tung tid” från 1945 är inte en bok som jag brukar bläddra i men nu känns den högaktuell.
Günther var utrikesminister under andra världskriget, en begåvad man ur överklassen, mer intresserad av bridge och spel på hästar än sitt arbete i departementet. Det skriver Henrik Berggren i sin historik om Sverige och andra världskriget, ”Landet utanför”.
Ändå utnämndes Günther till utrikesminister eftersom statsminister Per Albin Hansson ville ha en lojal ämbetsman på posten och inte en politiker.
Günthers bok är en samling tal och sammandrag av presskonferenser under kriget. Ständigt manade han till besinning, försiktighet, tystnad.
Skribenter och andra ska hålla igen med vad de anser om Hitlers Tyskland. På en presskonferens den 21 februari 1942 ville Günther framhålla ”vikten av att de svenska synpunkterna icke framfördes på ett sätt som onödigt skadar oss och framkallar svårigheter.”
Günther talar om ”statsnytta”. Han är besviken på akademiker och publicister som ”tappat balansen”, alltså talar högt och tydligt. Han säger sig respektera en ”kosmopolitisk grundsyn” – den vanliga omskrivningen för jude – men varnar för att dessa akademiker och publicister inte är ”nationella”.
”Han såg överlevnad som viktigare än heder”, skriver Henrik Berggren: han blev en symbol för svensk anpasslighet, kanske feghet.
”Den förnämsta medborgardygden i ett demokratiskt samhälle är självdisciplin”, sa Günther själv i ett anförande för Riksförbundet för Sveriges försvar 1941.
Samtidigt fortsatte Torgny Segerstedt, 1900-talets störste svenske tidningsman, i Göteborg att publicera sina svidande artiklar i GHT.
”Små själar, de förtorkade, de räddhågade, kunna skyla sin svaghet under lugna förhållanden”, skrev han den tolfte oktober 1940.
”I brytningstider, när strålkastaren obarmhärtigt belyser dem, som agera på scenen, bliva deras rätta proportioner uppenbara.”
Det är lätt att vara efterklok, säger den som inte vågar ta ställning. Det är lätt att döma med 80 års avstånd till andra världskriget.
Bättre att vara efterklok än inte klok alls, säger jag.
Hur kommer framtiden att bedöma Magdalena Andersson och Ulf Kristersson? Magdalena Andersson som i juni på partivännen Jens Stoltenbergs inrådan hastade till Nato-mötet i Madrid för att förhandla med den turkiske demagogen Erdogan? Ulf Kristersson och utrikesminister Billström som skyndade till Ankara för att fortsätta på fjäsket och som hamnade i en bysantinsk labyrint de ännu inte hittat ut ur?
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Vad säger Ulf Kristerssons ord om att det nu är ”allvar på riktigt” om hans förmåga reda ut krisen? Utrikesminister Billströms tro att en upphängd docka var detsamma som en skenavrättning?
Ulf Kristersson lät som en Christian Günther som tappat ord och formuleringsförmåga när han sammankallade pressen och varnade för nyttiga idioter.
De allra flesta av oss hoppas att Sverige snart blir med i Nato. Praktiskt taget alla hyser väl leda inför pajasen Paludan och hans sverigedemokratiska tillskyndare.
Hos Günther och Segerstedt stiger den tidens konfliktlinjer fram på sidorna och blir alldeles tydliga, dessutom njutbara att läsa.
Ingen ifrågasätter Anderssons och Kristerssons goda vilja. Det är oskickligheten som är det märkliga och oroväckande. Taffligheten.
Ibland klagas på att debatten är för hård. Det är inget mot hur den var förr. Den var samtidigt vackrare. Med Torgny Segerstedts ord:
”Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man… Inga förmildrande omständigheter, inga ursäkter godtagas inför historiens domstol. Den fråga som fäller är den: varför påtogo Ni Er ett ansvar som Ni icke voro vuxna?”