Vargar, popmusik och fingrar i stjärten
Ligger i fosterställning med ett finger i stjärten och viskar mig igenom periodiska systemet. En besynnerligt komponerad scen som skulle kunna bottna i en ovanligt komplicerad fetisch men det är inte mitt finger. Det hade varit konstigt.
Doktorn ska bara känna lite på min prostata och jag gör vad jag kan för att valla tankarna åt ett annat håll. Då är periodiska systemet bra att ha, det är verkligen någonting helt annat. Den vackraste tavla människan målat.
Jag älskar periodiska systemet. Jag älskar att hela vår värld kan sorteras i små askar. Och att askarna kan sorteras i rader. Som en kosmologisk smågodishylla.
Det finns grundämnen jag älskar mer än andra förstås. Som darmstadtium. Nummer 110. Mest för att jag tycker om att säga det.
Darmstadt(!)ium.
Så väldigt tyskt. Munnen blir glad varje gång. Jag spelade fyra säsonger FIFA17 med den lilla fotbollsklubben SV Darmstadt som en personlig hyllning till orten där grundämnet upptäcktes på Gesellschaft für schwerionenforschung (nu blev munnen glad igen).
Darmstadtium hade varit mitt favoritgrundämne om det inte var så poänglöst. Det är mest ett namn. När man skapat det faller det sönder på några tusendelar av en sekund. Ingen vet ens säkert hur darmstadtium ser ut.
Mitt favoritgrundämne är det där H:et uppe till vänster. Nummer 1. Det enda man behöver för att bygga ett helt solsystem med planeter och berg och hav och människor och kartor över periodiska systemet.
Väte (H). En färglös gas som inte luktar och inte smakar men kan förvandlas till allting du någonsin sett och hört. Man kan göra vargar och popmusik av gas!
Det enda som behövs är utrymme och tid.
Allting i scenen från den här textens första stycke brukade vara gas: rummet, mannen på britsen och hans prostata och doktorn och hans smorda finger och gummihandsken och kulspetspennan i bröstfickan och de praktiska sandalerna.
Efter Big Bang bestod universum mest av väte. Det gör det fortfarande men innan de första stjärnorna tändes och började baka tyngre grundämnen fanns det nästan bara väte. Lite helium (He) också, det enda av periodiska systemets 118 grundämnen som inte upptäcktes på jorden (utan i solen, därav namnet från den grekiska solguden Helios). Och så en liten gnutta litium (Li), som om universum tidigt såg ett behov av något ångestdämpande i mörkret.
Men mest väte. Ett universum fyllt av en nästan perfekt jämntjock “dimma” av väte. Men bara nästan! Och en bra sak med bara nästan perfekt jämntjocka “dimmor” är att de med tiden börjar klumpa sig. Åtminstone i ett universum med vår uppsättning naturlagar.
I en perfekt värld hade vi fortfarande varit gas, det hade aldrig blivit vargar och popmusik. Men världen var inte perfekt och när gravitationen fick vittring på de där små ojämnheterna började stora mängder gas samlas i klumpar som fortsatte att kollapsa till eleganta klot där trycket i kärnan skapade kärnreaktioner och så tändes de första stjärnorna. Enorma stjärnor som levde korta men intensiva liv och bakade nya grundämnen.
En stjärna är ju enkelt uttryckt en stor kärnreaktor som omvandlar väte till helium för att frigöra energi och hålla sig vid liv. Och när vätet tar slut i kärnan börjar större döende stjärnor omvandla helium till kol (C) och syre (O) och så där håller de på tills de går in i väggen och dör i höjd med det 26:e och mest stabila grundämnet, järn (Fe). Riktigt stora stjärnor kan uppbringa hettan och trycket som krävs för att bryta igenom järnvallen och baka tyngre grundämnen men bara i det dramatiska dödsögonblicket: supernovan. Det är supernovor och kollisioner mellan neutronstjärnor – de ofattbart kompakta resterna av stjärnor som dött i supernovor – som berikat universum med beståndsdelarna till vargar och popmusik.
Det är inte omöjligt att det fanns vargar och popmusik flera miljarder år innan vår egen stjärna ens tändes. Byggstenarna fanns i alla fall.
Det är inte klokt vad man kan göra med lite gas. Eller åtminstone väldigt mycket gas. Och det är inte klokt vad långt han ska in med fingret. Men det är också otroligt, att gas kan förvandlas till ett rum där en figur har fingret i stjärten på en annan figur.
Att resterna av döda stjärnor kan bete sig så märkligt. Det är verkligen ingen ordning på detta universum.