De gamla skräckhistorierna är angelägna igen

June i Handmaid’s tale.

Vi lever i televisionens guldålder. Prenumerationstjänster och streaming ger utrymme för stora, påkostade berättelser som löper under lång tid, även om den bara vänder sig till en mindre del av publiken. TV-skaparna hinner fördjupa karaktärerna och berätta de viktigaste historierna om vår tid.  

I Westworld börjar de människoliknande robotarna bli mer och mer mänskliga.

Två av de bästa och mest omskakande har just haft säsongsavslutning, Handmaid’s Tale och Westworld. På ytan är de väldigt olika. Här speglas det förflutna eller framtiden, återgång till puritanism eller framåt mot science fiction-hedonism. Den ena en mardröm om staten som blir galen, den andra om techbolag som löper amok. Men egentligen berättar de samma historia om förtryck och frigörelse. Båda handlar om att reduceras till medel för andra. Att bli till boskap.

I Junes ödsliga rum i Handmaid’s Tale finns ett skrivbord där den tidigare redaktören inte tillåts läsa eller skriva, och markeringar efter en spegel som en gång suttit där, men som nu representerar förbjuden fåfänga och därför avlägsnats. Dörren har inget lås, för det är inte hennes rum. Ingenting är hennes, inte ens hennes kropp. Liksom andra fertila kvinnor våldtas hon systematiskt för att föda barn som staten tar, i ett samhälle där reproduktionen har kollapsat.

I vilda västern-parken Westworld kan besökare ligga med eller döda människoliknande androider för skojs skull, men om dessa börjar närma sig människan i känslor och medvetande, har vi inte skapat en ras av slavar? Och vad händer när den som alltid har tillskrivits en roll börjar finna en inre röst och trotsar sin programmering?

Westworld är något så märkligt som en omvänd Terminator. Robotarna gör uppror mot människan, men vår sympati ligger hos dem, då de i sin jakt på autonomi och frihet faktiskt är mer mänskliga än sina plågoandar.

Margaret Atwood började skriva romanen Handmaid’s Tale våren 1984, när hon bodde i Västberlin, omringad av Berlinmuren. Hon besökte kommuniststater där hon överallt kände av övervakningen och angiveriet och började tänka att det skulle kunna hända överallt. När människor skräms av oordning och risker frestas de att ge staten total makt att skydda oss – och därmed kontrollera oss. Men då Atwood inte trodde att kommunismen skulle bli populär i USA tänkte hon att dess förtryck i stället skulle bygga på inhemska traditioner av kristendom och nationalism.

Populärkulturen uttrycker alltid sin tids hopp och farhågor. Under många år har de framgångsrika TV-serierna befolkats av terrorister och zombies, som utan förvarning kullkastar vår stilla vardag. Det är en naturlig besatthet i en värld efter terrordåden 11 september 2001. Vi fick TV-agenter som 24:s Jack Bauer som slog och torterade för att skydda oss från den ondska som när som helst kunde slå till i vår mitt.

Men nu har vi också fått uppleva det politiska svaret på vår rädsla, och det ser mer ut som Putin, Erdogan och Trump än som Kiefer Sutherland. De byggde övervakningssystem och hetsade mot minoriteter, satte dissidenter i fängelse och barn i burar. Då kan plötsligt historier som skrevs i Berlinmurens skugga, och påminner om att även andra grupper har samma värde och behov som vi, kännas angelägna igen.