Tvåbarnsmamman Zozan gömmer sig från Säpo
Någonstans i Sverige gömmer sig Zozan Büyük.
Det har snart gått en månad sedan 30 poliser med hjälp av Säpo omringade kvarteret och tog sig in i lägenheten där den unga kurdiska tvåbarnsmamman fram tills nyligen bodde.
– Vad är det jag har gjort? Jag förstår verkligen inte det här, säger hon sammanbitet med ögon som tycks kämpa mot att tårar ska börja trilla.
Migrationsdomstolen vet inte heller vad kvinnan har gjort, vilket inte har hindrat juristerna från att besluta att hon är en säkerhetsrisk som ska slängas ut ur landet.
För Säpo har sagt att hon utgör en fara för riket. Bevisen för att så är fallet är hemliga, så hemliga att inte ens domstolen har fått veta vad som har hänt, varför domarna valde att lita på Säkerhetspolisen.
En trappa i betong har tagit fotograf Magnus Wennman och mig upp till en loftgång och ett hem som några vänligt sinnade personer har lånat ut.
Vintern har börjat övergå i vår, solen skiner, men Zozan Büyük vågar inte gå ut. Hon har gått under jorden, byter lägenhet då och då, hon befarar att det bara är en tidsfråga innan hennes gömställe avslöjas.
Ja, vad är det egentligen hon har gjort?
Vad får polisen att skicka uniformerad och civilklädd personal, kofot och borrmaskin, ”en hel arsenal av verktyg” som en lokaltidning beskrev det, en insats värdig ett tillslag mot Hells Angels, för att gripa denna späda kvinna?
Det vi med säkerhet kan säga är att Zozan Büyük inte har begått brott. Hon har inte planerat attentat, stöttat någon terrororganisation med pengar eller gjort sig skyldig till någon annan förbrytelse som väckt Säkerhetspolisens intresse.
Om brottsmisstankar funnits så hade hon nämligen suttit häktad för länge sedan och förr eller senare ställts inför rätta.
– Jag kan inte sova. Jag har ingen aptit, men tvingar mig att äta. Mina barn behöver mig.
Dottern, snart två, klänger på sin mamma.
Zozan Büyük säger att flickan inte förstår så mycket av vad det är som händer, det är värre med sonen, han är fem och gråter mycket, han längtar efter sina leksaker och den miljö som är den enda han känner.
Den miljö som fram tills nyligen var en lägenhet i Örebro, innan flykten inleddes och bostäder byttes med jämna mellanrum.
Det var inte så här livet i Sverige skulle bli.
Zozan Büyük har bott i Belgien i nästan hela sitt liv. Under en semester i Turkiet för sex år sedan träffade hon en man, medborgare i Sverige. Kärlek uppstod, hon flyttade till hans land och gifte sig.
Han jobbade på ett lager. Hon fick jobb inom vården. De sparade pengar, köpte en bostadsrätt.
2017 vände sig Zozan Büyük till Migrationsverket för att få permanent uppehållstillstånd.
En ren formalitet, trodde hon, en kvinna som inte på något vis ligger samhället till last, har fött barn i Sverige och som dessutom är EU-medborgare med allt vad det innebär i form av den fria rörlighetens privilegier.
Men tiden gick utan att någonting hände. Så plötsligt en dag senhösten 2019 damp det ner en kallelse från Säpo: Vänligen infinn dig på polisstationen i Örebro den 2 december.
Zozan Büyük fick frågor om vad hon tycker om kvinnors rättighet, hur hon ställer sig till det vänsterinriktade och prokurdiska partiet HDP i Turkiet och vad hon anser om den terrorklassade organisationen PKK.
– Jag begrep ingenting. Jag är inte politiskt engagerad alls.
Inte en enda fråga ställdes som kan förklara varför Säpo ser kvinnan som en så allvarlig säkerhetsrisk att hon måste utvisas ur landet.
Det vet jag, då Zozan Büyük har fått en utskrift av förhöret från Säpo som hon har visat mig.
Så vad är det hon har gjort?
Jag ställde frågan i en berättelse om denna kvinnas situation som publicerades i Aftonbladet i december i fjol.
Då bodde hon fortfarande hemma, Migrationsöverdomstolen hade ännu inte avslagit hennes ansökan om att få sin sak prövad, flykten var ännu inte inledd.
Några svar fanns inte heller den gången att få. Men den islamisk-konservativa turkiska tidningen Akit fångade upp artikeln och rapporterade glatt några veckor senare att "terroristen" Zozan Büyük ska utvisas ur Sverige då hon "utgör ett stort hot mot landets säkerhet".
Att ett av president Erdoğans propagandaorgan stämplar människor som säkerhetshot på mycket lös grund är en sak. Att en svensk domstol gör samma sak är en annan och för Sverige allt annat än smickrande.
De fiffiga paragrafer som går att plocka fram då inga brottsmisstankar existerar återfinns i utlänningslagen och användes härförleden till att slänga två ryska tvillingar ut ur Sverige.
Bröderna är högerextremister och har bland annat deltagit i nazistiska Nordiska motståndsrörelsens aktiviteter.
En i allra högsta grad begriplig utvisning, med andra ord. Men en tvåbarnsmamma vars enda kända politiska engagemang är någon feministisk demonstration och ett par delningar av artiklar som är kritiska mot mordorganisationen IS?
Det är inte alldeles enkelt att föreställa sig hur hon ska kunna utgöra någon som helst fara mot Sverige.
Några riksdagsledamöter på vänsterkanten har engagerat sig i Zozan Büyüks situation och ställt frågor till regeringen.
Inrikesminister Mikael Damberg har svarat att bevisen dessvärre måste vara hemliga i fall som detta och att han ”har stort förtroende för Säkerhetspolisens arbete med dessa ärenden”.
Regeringen har möjlighet att ingripa. Men vindarna blåser som de blåser. Sverigedemokratiska väljare ska vinnas tillbaka. Hjälpa en kurd ur denna mardröm? Inte en chans.
Zozan Büyüks hopp står till advokat Anna Massarsch och Europadomstolen. Men en eventuell framgång där kan dröja flera år.
Ett försök att få denna domstol att tillfälligt stoppa utvisningen har gjorts, men i fredags kom ett nedslående besked. Juristerna i Strasbourg gjorde tummen ner.
Någonstans i Sverige finns en sparsmakad och opersonligt möblerad lägenhet. Den är märkligt anonym, kanske har de som egentligen bor här gjort sig av med alla ledtrådar till sina liv.
På tv:n rullar en turkisk serie. Ljudet är avstängt. En liten flicka sitter i sin mammas knä.
Sonen är på en barnpsykiatrisk utredning med sin far. Pojken mår bara sämre och sämre.
– Det enda jag vill är att bli behandlad som alla andra människor, säger Zozan Büyük.
Hon gråter nu. Hon orkar inte hålla tillbaka tårarna längre.
Naturligtvis måste Sverige kunna utvisa en person som bedöms utgöra ett säkerhetshot även om han eller hon inte är misstänkt för ett brott.
Naturligtvis måste Säkerhetspolisen kunna hålla information hemlig.
Naturligtvis kan det vara så att Zozan Büyük inte berättar hela sanningen och i själva verket vet precis vad det här handlar om.
Men i en rättstat värd namnet måste en människa ha en rimlig chans att försvara sig. Och för att kunna göra det måste hon få veta vad det är hon anklagas för.
Staten vill ta en moder från sina barn och krossa en familj på hemliga grunder. Bättre än så här är inte Sverige i dag.