Vad hände med ”planera för det värsta”?
Planera för det värsta men hoppas på det bästa.
Så löd många ledares plan för att hålla coronapandemin stången.
Fast i verkligheten har de flesta bara följt halva devisen. Till nu.
Människan har en fantastisk förmåga att bortse från risker. Vilket i många fall är bra eftersom vi vågar göra saker som vi annars aldrig skulle våga ge oss på.
Våghalsighet och oförsiktighet passar dock mindre bra i en pandemi.
När smittotalen i somras gick ner rejält spreds en viss optimism i världen om att det värsta var över.
Faran för att viruset skulle komma tillbaka i en andravåg under hösten och vintern diskuterades flitigt men med tanke på hur ljust läget såg ut var det många som tonade ner riskerna.
Vad hände med "planera för det värsta"?
Det som varit mantrat under hela våren när land efter land i framförallt västvärlden i rekordfart byggde ut sjukhusens intensivvårdskapacitet glömdes bort.
I stället lättade man på restriktioner. I Sverige höjdes för mindre än en månad sedan gränsen för publika evenemang till 300 personer och den 1 oktober slopades besöksförbudet på äldreboenden. Andra länder fattade liknande beslut.
I backspegeln framstår det som misstag. Man hoppades på det bästa men planerade inte för det värsta.
Nu ser vi återigen hur nation efter nation stänger ner i halv panik efter att antalet nysmittade per dag exploderat. Samma västländer som drabbades värst i våras är de som åter råkar mest illa ut nu.
Varför så förvånade?
Lockdown light är det som gäller snarare än vårens toknedstängningar.
Pubar, restauranger och barer stängs helt eller får bara servera hämtmat. Människor uppmanas återigen att arbeta hemifrån. Nattliga utegångsförbud införs.
Få länder stänger den här gången sina skolor. På den punkten följer de flesta Sveriges tidigare så utskällda linje.
Ändå är det som om vi alla tagits på sängen trots att en andravåg borde varit rätt väntad. Det är ju på hösten och vintern som virusinfektioner brukar vara som mest aktiva, både vanliga förkylningsvirus och influensan.
Såvitt jag kunnat se har ingen på ett trovärdigt sätt förklarat varför covid-19 skulle vara annorlunda. Vi vet helt enkelt för lite om hur viruset uppträder.
Ändå denna förvåning, nästan chock över utvecklingen.
Sverige är långtifrån det enda land som inte förberett sig genom att köpa in testutrustning, öka laboratoriekapacitet och sjukvårdens förmåga att genomföra testning.
Varför skala upp en massa om det inte skulle komma någon andravåg, verkar många ha resonerat. Det vore ju slöseri med resurser.
Vi vill gärna skylla på våra politiker och ansvariga för sjukvården. De har givetvis ett stort ansvar. Men det handlar också om att varje enskild individ måste ta ett ansvar.
När människor i Europa efter att ha suttit instängda i månader plötsligt fick sin frihet åter så var det där med social distansering inte så prioriterat.
Då ville man umgås igen.
Sommarens låga smittotal invaggade oss alla i en falsk säkerhet. Hoppet om att de värsta var över la sig som en trygg filt över våra samhällen. Uppenbarligen även över många sjukvårdsansvariga och politiska ledare.
Det där med att planera för det värsta fick stå tillbaka.
Behöver skrämmas
I dag står det världen dyrt. Land efter land slår rekord i antalet smittade per dygn eller per vecka.
Även om det är svårt att jämföra dessa siffror med början av pandemin då testkapaciteten i många länder var dålig.
Experterna pekar på några få ljusglimtar.
I dag är det många yngre människor som smittas. De blir generellt sett inte lika sjuka. Så trots att smittan ökar så ser läget på sjukhusen inte lika illa ut i många länder som i våras.
Men även här borde mantrat envist fortsätta eka i makthavarnas och alla våras huvuden, "planera för det värsta".
För om smittotalen rusar iväg är det ofrånkomligt att smittan till slut sprids även till de äldre. Snart kan vi ha ett läge igen med brist på respiratorer och sängplatser på sjukhusen. Då klarar sig den bäst som inte sänkte garden i somras. Som utnyttjade tiden till att bygga upp lager av skyddsutrustning. reagensvätska för tester och köpa in fler andningsmaskiner och lockade tillbaka fler sjuksköterskor.
Hos vissa människor i väst handlar det mycket om oviljan att underkasta sig restriktioner som begränsar den personliga friheten. Regler som säger att kollektivet är större än jaget.
Hur ska man annars förklara de tusentals människor som i månader demonstrerat runtom i Europa mot coronarestriktioner de finner onödiga eller överdrivna?
I mars var människor skräckslagna inför det nya viruset. Det skapade tomma butiker och tunnelbanevagnar. Nu när rädslan inte är så stark chansar folk.
Vi behöver nog lite till mans skrämmas upp rejält igen.