Synen av julbordet finns kvar hos mig än i dag

Julen närmar sig och därmed ökar även risken att göra sig skyldig till en av de sju dödssynderna.

I ärlighetens namn ökar väl risken att göra sig skyldig till samtliga av de sju dödssynderna, såklart.

Avund på lillkusinens, nu 37 men fortfarande minst, mycket finare julklappar från mormor och morfar. Vrede över någon släktings dumma åsikter och ännu dummare fejs, lust till ens morbrors nya ursnygga fru.

Eller make!

He swings both ways.

Den djäveln.

Etcetera etcetera.

 

Men jag tänkte närmast på frosseri. Att jag fastnade just för den dödssynden kan bero på att jag vägde mig i veckan och vågen skrek ut 102 kilo. Ett vittne till händelsen räknade snabbt ut mitt BMI och meddelade mig glatt att jag var dödligt fet. Jag kan alltså dö av fett vid vilket givet ögonblick som helst.

Så jag skaffade PT. Påstod att jag var villig och motiverad nog för att börja direkt. Hon trodde mig inte och bestämde att vi börjar först efter jul. Så jag har en sista jul att utsätta mig för risken till frosseri och jag vet att jag fallit dit tidigare. Minns så väl den gången jag föll allra värst.

Vi var inbjudna att fira jul på Öland hos några släktingar. Och synen av det julbordet finns kvar hos mig än i dag.

Där fanns allt som skulle finnas. Som skinka, Janssons, vörtbröd, gravad lax, sillar, korvar, olika färger av kål, köttbullar och inlagd strömming, samt bakad leverpastej och mjölksyrad gurka. Men där fanns även lite mer obskyra julrätter som fårfiol, sylta och lutfisk. Lägg till en gigantisk viltpaté. Lammfiléstek. Och en jättelik potatisgratäng.

Jag åt allt.

 

Då kom ostbrickan in. Bricka och bricka förresten, det var mer som ett bord av ost de la ovanpå det vanliga bordet. Jag smakade varenda en, från appenzeller till stilton. Nu var jag mätt du.

Dags för mandelmusslorna med grädde och hjortronsylt. Tog en, det är ju ändå jul. Med en menar jag tre. Nu började jag må dåligt. Dags för efterrätt, meddelade värdinnan. Engelsk plumpudding med konjakssmör. Efter den hade till och med Edward Blom sagt att ”nu får det fan vara nog!”. Vilket det också gudskelov var.

I sisådär 35 sekunder, för sen var det kaffe på maten och med den kom en parad av kakor in. Något psyko hade bakat en rulltårta som tydligen bara måste ätas upp på grund av någon ihopljugen anledning. Därefter var det dock slut.

 

Jag kände att jag behövde ta en promenad och få mig lite frisk luft före julklappsutdelningen. Promenaden bestod av att jag gick ut på vägen för att sen, och nu varnar jag känsliga läsare, böja mig över dikeskanten och spy upp nåt som bara kan liknas vid hårt packad gröt. Två av mina bryllingar bar in och la mig på soffan där folk sen fick komma fram till mig och visa upp samt öppna de julklappar jag givits. Ty jag var för svag.

Likt en övergödd pascha ligger jag där resten av kvällen. Och jag mår så dåligt, så dåligt. Det sista jag minns är att värdinnan bär fram en silverbricka full med mintkyssar, vaniljtoppar, polkagrisar och chokladpraliner. Vid det laget gråter jag av illamående. Snyftande tar jag mig en näve vaniljtoppar och lyckas med mina sista krafter trycka i mig dem innan jag svimmar.

Jularna var verkligen bättre förr.


Nu: en uppdatering

I förra kolumnen anklagade jag en personalansvarig på St Pauls-bageriet för att typ vara ond då att han tvingade en lång stilig bagare att jobba vid ett alltför lågt bakbord. Det visade sig att bagaren i fråga hade stelopererat ryggen och att bordet var i den höjd han kunde jobba. Så nu har mitt civilkurage lett till att jag i tur och ordning outats som homofob, rasist – och nu alltså även funkofob.

Med det önskar jag er alla en god jul!

 

Följ ämnen i artikeln