Mejla

Kristoffer Bergström

En medelålders präst ger det viktigaste svaret

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Ørn E. Borgen / TT NYHETSBYRÅN

Lagledaren i fotboll märkte att Ulrica mådde dåligt. Hon tog spelaren åt sidan, frågade och lyssnade.

De blev hemliga vänner som betedde sig på ett sätt runt planen och ett annat privat.

Den vuxna kvinnan hjälpte Ulrica till en läkare som skrev ut antidepressiva. Hon bjöd på alkohol. Tonåringen blev alltmer beroende av omsorgen, så gränsen mellan tränare och aktiv försköts tills tröstande händer också smekte, kramade, tog.

Ulrica stelnade under övergreppen. Ledaren lät henne förstå att något stod fel till med en person som inte klarade av den sortens beröring. Sedan förgrep hon sig igen.

”Jag kämpar fortfarande med relationen till min kropp på grund av det lagledaren utsatte den för” skriver Ulrica i ett av mejlen vi skickat varandra den senaste tiden.

Hon har länge klandrat sig själv, undrat om hon varit otacksam, försökt lokalisera tidpunkten där den vuxnas omtanke övergick i manipulationer och begär. Kunde hon sagt nej? Till vilken del av behandlingen? Det är lönlösa tankar, Ulrica kan bara konstatera att hon är ur helveteseldarna men fortfarande svedd.

Hon vill sluta fred med sin kropp, hon är nära, men inte framme än.

Jag har de fem senaste åren lyssnat på många historier som hennes. Häromveckan rapporterade jag om en hockeyledare som försökt köpa sex av juniorer i klubben. Uppgifterna var samstämmiga, meddelanden fanns sparade, men mannen var inte dömd och publiceringen följaktligen anonym.

Varje artikel jag skriver om ämnet bemöts med liknande kritik.

”Ni borde polisanmäla det hela i stället för att göra det till underhållning” skrev Susanna i ett längre mejl med vissa poänger. För vad är syftet med att återge hur en okänd forward i en okänd stad farit illa?

Jag har tänkt på saken och har två svar.

Det första är verkligheten inte låter sig beskrivas utifrån antal fällande domar. Nästan alla dåd sker i mörkret, i tystnaden, fjärran från rättsväsende och statistik. Det fåtal som orkar berätta gör det oftast flera år senare. I en svensk studie angav fem procent av de svarande att en tränare hade trakasserat dem sexuellt, vilket skulle kunna peka mot tiotusentals utsatta över tid.

Det andra är att artiklarna inte primärt beskriver en gärningsman utan en metod. Sporter kan skifta, likaså geografiska platser, tidpunkter och kön på offer och förövare. Men alltid föregås övergreppet av manipulativt relationsbyggande. Tränaren är auktoritär som en förälder, ungdomlig som en kompis, hemlighetsfull som en spion. Efter utnyttjandet är det upp till ungdomen att knipa käft, att inte blotta deras särskilda band, att inte ge upp drömmen om att just de två ska nå stjärnorna eller åtminstone SM. Den utsatta skuldbelägger sig själv, för alla steg fram till övergreppet var ju frivilliga.

Många drabbas. Fler hade rimligen skonats om vi känt till förövarnas metoder. Det är två svar på varför det är nödvändigt att granska sexuellt våld i relationen mellan tränare och aktiv.

Det tredje svaret ger Ulrica. Hon kan berätta hur djupa sår som rivs upp när den som skulle stå en närmast sviker. Obehaget slutar inte för att du förpassar träningskläderna till garderoben.

Vad jag utelämnade i textens början är hennes ålder.

Visst var Ulrica tonåring när lagledaren förgrep sig, men det var tre decennier sedan. I dag är hon mamma, präst och medelålders.

Hon skriver så att smärtan sipprar ut mellan orden.

”Jag gifte mig och har barn, men det har ofta varit svårt att tillåta mig att njuta fullt ut i min kropp. Jag är över 50 år nu. Läkandet pågår fortfarande”.

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad: