Att älska så mycket att man måste skiljas
Den senaste tiden har Hollywood drabbats av två berömda skilsmässor.
Jag ska försöka att inte sprida ett löjets skimmer över dem. Eller jo, det är precis det jag ska göra, men det händer inte med mindre än att de själva började. Och då är det okej. I alla fall från höjden där jag sitter och dömer.
Först var det så att Kate Bosworth, hon som är allt som jag inte är, vän, blond, spenslig, mager som en sticka, söt som en liten flicka, spelade in en film tillsammans med Justin Long. Ett par månader senare berättar Bosworth att hon och maken Michael Polish ska skiljas.
På Instagram skriver hon ett långt inlägg från vilket jag har saxat ut det bästa.
”Our hearts are full, as we have never been so enamored and deeply grateful for one another as we do in this decision to separate.”
Deras hjärtan är fulla, de är förälskade och tacksamma för varandra i sitt beslut att separera. För så brukar det låta när folk skiljer sig. Så känns det.
Vidare förklarar Bosworth att ”In the process of letting go, we have come to acknowledge that our love will never end.” Kärleken tar inte slut, den blir bara djupare och starkare när hjärtat expand, och: ”We believe the most epic love stories are those which transcend expectation.”
Ja, så kanske det är, de största kärlekarna är kanske de som tar slut. Om inte annat så låter det väldigt bjutiful.
Sen blev det torsdag och så skulle Jason Momoa och Lisa Bonet skilja sig. Och även här fortsätter kärleken.
”The love between us carries on, evolving in ways it wishes.” Så fint!
Men till skillnad från Bosworths skilsmässa så har själva jordklotet och dess utmaningar spelat en avgörande roll i beslutet, för de är ”feeling and growing from the seismic shifts occurring.”
Snacka om att lyfta det pretentiösa separationsmeddelandet till nya höjder. Vem ska kunna toppa det här?
Seismiska skiftningar. Det är verkligen en ny take på att skiljas. Jag älskar dig, men fan vad plattorna håller på. Jag kan inte vara ihop med dig på grund av skalv.
Världen förändras och vi med den. Det kan vara tråkigt med pandemier men jag tror inte att folk är så drabbade som de tror, ursäkta mig. Folk skiljer sig för att de är sura och förbittrade, precis som för tio och tjugo år sedan. Även i en virusfri värld tittar man upp och tittar ner igen, för att bordsskivan är roligare än du.
Tänk om offentliga skilsmässor inte behövde vara förljugna pressmeddelanden som får andras pågående relationer att framstå som ett hårt stopp i avloppet. Hur kan det vara mer kärlek i en skilsmässa än i ett förhållande? Jag blir lång i blicken. Tänk om de kunde vara lite tystare när de lämnar varandra, eller om jag får drömma: ärliga.
Jag är så förtvivlat trött på dig din pisspotta. Du är ett stopp i avloppet som aldrig lossnar.
Och förresten så kände jag Stillahavs-plattan i morse.