Jag hatar Sverige
Magdalena Andersson älskar Sverige! Oj, vad hon älskar det. Smörblommorna och prästkragarna och varenda färgplutt ur de svenska skitdikena var med i statsministerns almedalstal. Och alla höll med, jättepubliken jublade när hon nämnde att bada på sommaren och att känna doft barrträd, två saker som mig veterligen är bättre i nästan alla europeiska länder.
KD-ledaren Ebba Busch höll nästan exakt samma harang i Almedalen 2015, Politikbyrån i SVT klippte till och med ihop ett medley med de snarlika fraserna. Då ansågs samma känslor, uttryckta inför vajande blågul fana, vara antingen direkt läbbiga eller grumligt sentimentala. Jag undrar om inte den årgångens omdömen kom ur sundare jord.
Visst, även jag kan känna en konstig längtan efter en gropig röd landsväg i Norrland och har såklart starka relationer till vissa grumliga insjöar, vars slingrande växtlighet jag som en misshandlad fru återvänder till varje år. Även jag kan tycka att det är en fin metafor, att varje halvbra sommar måste bäras fram under nio svåra månader. Och jag tycker såklart också att det sköra, efterlängtade livet ter sig väldigt vackert i början av den ljusa säsongen, innan jorden vänder igen och nedräkningen mot döden börjar.
”De allra flesta svenskar har en sund stolthet till vårt land”, sa Magda. Va? Är det sant! Allra mest stolthet säger sig Jimmie Åkesson förstås ha, men jag undrar inför vad. Hans almedalstal var en lång klagosång över allt som känns, blivit, fel. Över ett Sverige som numera verkar vara tynande på nästan alla sätt, som att den bättre versionen av vårt land råkat hamna längst ner i en dynghög och måste grävas fram på nytt.
Men hade han nöjt sig då, förr, när världen var mindre? Längtade inte människor av hans snitt alltid efter något annat, något större, var de inte sådana ambitioner som tog fram den guldålder han alltid hänvisar till? Människors energi verkar främst röra sig utåt, så verkar det vara genom historien. Även för män som Jimmie, som alltid beter sig som att rampljuset var påtvingat.
Jag fattar ändå nostalgin. Jag åker genom Sverige och ser de tysta människoliven som studsar mellan vårdköerna och de skräckfula köpladorna och undrar vad vi håller på med, vad fan som hände. Jag ser livströtta föräldrar i sladdriga badshorts som föser sina avkommor genom landskap de inte ser, bland växter de inte vet namnen på. Barn som lever sina sommarlov i internationella medievärldar ännu mer än vad jag gjorde när jag var yngre, vars minnen av berg och sjöar kommer vara ännu mer drömlikt fragmentariska.
Jag älskar inte Sverige, ändå lämnar jag det inte. Jag varken sover utanför passexpeditionen eller köar på Arlanda. Jag kör om karavan efter karavan av husvagnar och raggarbilar på E4:an, människor jag delar nationalitet med men vars kultur jag inte fattar. Jag nästan hatar det, ungefär så som Ebba Busch berättar att hon känner inför det moderna skandinaviska köket och Jimmie att han tycker om vindsnurrorna bredvid vägen.
Det är ett land som är delat och ärrat av sin delning. Sedan Ebba Busch sverigeälskande tal har vi tagit emot runt en miljon nya invånare och som nu genomgår en smutsig resa ut i den riktiga, hårda världen, in i Nato.
Jag ser om Hedebyborna från 1978 – som utspelar sig på svenskt 1930-tal – och redan då var längtan bakåt, och bortåt, stor. I den svenska sommaridyllen där är stämningen redan kylskåpskall. Bruket ska läggas ner, baron är konkursmässig, facket i uppror och de unga drar iväg. Baronens alkoholiserade kusin (“mon cousin”) är den enda som super sig fram till sanningen. Sverige är, som han säger, moder till oss alla, styvmor till de flesta.