Det är inte klimatskam vi kommer att dö av
Är klimatansvaret politiskt eller privat? Hur mycket skam ska vi känna?
Vänsterpartiets partiledning har den senaste veckan kritiserats för att ha svängt i klimatpolitiken – klimatansvaret ska inte längre läggas på individen.
Men den skam alla är så rädda för, är kanske precis det som behövs.
Nooshi Dadgostar skrattade till två gånger i fredagens P1 Morgon-intervju.
Hon hade precis fått frågan: Kan man flyga på charterresa, säga att man gärna äter kött och ändå vara trovärdig i vänsterpartiets klimatpolitik?
– Ja, men självklart, svarade Nooshi Dadgostar med ett skratt, som om frågan var märkligt ställd.
– Man får vara precis som man vill som vänsterpartist, sa hon också angående personliga val gällande klimatet. Det var i första hand strukturer som skulle förändras, inte individers enskilda handlande.
Miljöminister Annika Strandhäll var inne på samma spår för någon månad sedan, när hon i en DN-intervju menade att man som individ inte ska känna exempelvis flygskam.
Men har de rätt? Det finns flera forskare som hävdar tvärtom.
Skam en katalysator
Få begrepp är lika fula som "skam” – vi värjer oss instinktivt emot det. Länge har det i olika sammanhang jobbats hårt för att vi som individer och kollektiv ska befria oss från skamkänslor, av vilken art det än kan göra.
Men här finns en viktig skiljelinje:
Det är en sak att känna skam för sin identitet. En helt annan att känna skam för sina handlingar och sin moral.
Det finns forskare som hävdar att skam är en moraliskt produktiv snarare än destruktiv känsla.
Kritisk självreflektion är nödvändig för moralisk utveckling, menar filosofen Elisa Aaltola i sitt arbete ”Defensive over Climate Change?", eftersom den gör att vi identifierar områden inom oss som kräver att vi bättrar oss – och där kan skam fungera som en katalysator. När skammen slår till inser vi att vi inte lever upp till våra moraliska ideal och får en möjlighet att rätta till situationen.
Måste finnas acceptans
Nooshi Dadgostar har förstås en viktig poäng i att det är strukturer som behöver förändras, som en följd av politiska beslut. Men för att politiska beslut ska få legitimitet, måste det finnas en social acceptans för dessa.
En växande skara av enskilda individer som förändrar sitt beteende är helt avgörande för den acceptansen. I en studie i Science 2018 kunde en grupp forskare visa att en kritisk tröskel passeras när storleken på en engagerad minoritet nådde ungefär 25 procent av befolkningen. Vid det laget förändrades sociala vanor och konventioner i ett enda slag – vi slutar tvärt med det vi ”alltid” har gjort och börjar se det vi såg som omöjligt som något fullständigt självklart.
Och föreställningen att det är oproblematiskt att fortsätta flyga på charter bygger på en klassisk modernistisk föreställning om människan dominans över naturen – att det finns en rättviseaspekt som är frikopplad från de planetära gränserna.
Klimatet bryr sig inte om rättvisa
Dadgostar argumenterar för att en mekanism som bara ökar priset på utsläpp av kol gynnar de rika. Så kan det mycket väl vara, men man är inne på en svår balansgång om klassfrågan ska trumfa klimatet. För klimatet spelar det ingen roll om besluten vi tar är politiska eller privata. Det bryr sig föga om det är orättvist eller rättvist att släppa ut koldioxid, om någon grupp gynnas på någon annans bekostnad. Det enda som räknas är antalet ton koldioxid.
Staffan Laestadius, professor emeritus vid KTH, skriver i sin bok "Klimatet och omställningen" att varje ton som vi släpper ut under vår flygresa till Kanarieöarna bidrar till att minska sommarisen i Arktis med tre kvadratmeter.
Enligt en rapport från World Tourism Organization beräknas utsläppen från bara transporter kopplade till turismen öka från 1,6 miljarder ton till nästan 2 miljarder ton 2030. Resandet utgör fem procent av de antropocena utsläppen av koldioxid, en siffra som inte kommer att minska.
Om uppvärmningen fortsätter som den gjort de senaste decennierna spränger vi 1,5-gradersgränsen redan 2033.
Det finns inga avlatsbrev att köpa från den framtidsprognosen.
Som filosofen Immanuel Kant hävdade: Vi måste göra det som är rätt för att det är rätt. Inte för att vi ska bli belönade, utan för att det är det enda moraliskt försvarbara.
Att skyffla runt skulden och skammen till någon annan, oavsett om det är en individ, stat eller ett företag, blir allt mer svårmanövrerat.
Det blir knappast skam vi dör av om vi inte lyckas hantera dilemmat.
Här finns senaste nytt om klimatet – varje