Låt Ebba Busch Thors tabbe visa vägen

Det blev ett skapligt skämsmoment i Aktuellt i onsdags när Ebba Busch Thor, i samband med att Kristdemokraterna föreslår en litterär kanon i skolan, inte kunde svara på vem som skrivit tre av Sveriges absolut mest berömda romaner. Gösta Berlings saga? ”Det står helt still”. Giftas? ”Vi säger Hjalmar Söderberg”. Gentlemen. ”Jag får nog lägga den på min egen läslista”.

Jag vet något om att sitta i riks-tv och få hjärnsläpp (hej På Spåret!) och jag har förstått att det är en psykologisk mekanism som är vanligare än vi tror. En gång är förstås ingen gång, men ja, tre gånger i rad är nog att betrakta som en trend.

Busch Thor och jag tillhör en generation som inte nödvändigtvis ålades att traggla tegelstenar i skolan. Jag minns en rätt gedigen genomgång av den svenska litteraturhistorien och utdrag ur Röda rummet, men någon hel så kallad klassiker innehöll i alla fall inte min grundskole- och gymnasiegång. Jag läste in det på egen hand senare i livet, eftersom jag kommer från en social miljö där den typen av kunskaper uppmuntrades. Alla har inte den turen.

Förra veckan invigdes en byst av August Strindberg i centrala Paris. Platsen, som numera bär hans namn, är den första i den franska huvudstaden som är döpt efter en svensk. Ingen kan anklaga fransmännen för opportunism här; det tog Paris kommun 105 år efter hans död att uppföra ett monument över Strindberg. Då spelas hans verk fortfarande på alla världens scener.

I ett fotbollsprogram på fransk tv för ett par år sedan, där jag bjudits in för att prata Zlatan, avslutade programledaren med att läsa några rader ur Strindbergs Inferno, som en hommage till kvällens huvudperson.

Det är väl detta som vi i andra sammanhang kallar allmänbildning och som brukar lyftas som något positivt: En rad konstnärliga verk, personer och händelser ur historien som vi vidareförmedlar för att också nästa generation ska ha någon form av historiskt ramverk när de orienterar sig i samtiden. Jag kan invändningarna här: August Strindberg var en vit, misogyn cis-man från borgerskapet! Låt mig påminna er om att Selma Lagerlöf, som till skillnad från Strindberg belönades med nobelpriset, var en ogift, värmländsk flata med klumpfot.

”Det är skrämmande om staten ska avgöra vad som är god litteratur”, säger Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas riksförbund. Det resonemanget går förstås att tillämpa på hela läroplanen. Kanske ska inte ”staten” heller lära ut periodiska systemet, eller undervisa om skotten i Sarajevo och kolonialismen. Nya vetenskapliga upptäckter gör de gamla irrelevanta, uteblivna perspektiv adderas till historieskrivningen och synen på den vite mannens härjningar i Afrika revideras kontinuerligt.

Det innebär inte att vi kan lämna walk over och säga till svenska sextonåringar att det inte finns romaner som spelat en större roll än andra i den svenska litteraturhistorien. Om nu den selektiva smakfrågan är så kontroversiell; låt skolans litterära kanon handla om episka verk och generationsromaner med objektivt stor genomslagskraft. Det finns kanske inga vattentäta tillvägagångssätt. Men personligen är jag beredd att prova nästan vilka metoder som helst för att framtidens partiledare inte ska behöva stå i tv och babbla om svenska värderingar, utan att kunna identifiera en enda litterär klassiker.
Låt Ebba Busch Thor bli det genanta exemplet på varför hon har rätt.


Litterär kanon – vi har hela listan

Utöver nämnda sekelskiftesförfattare finns förstås flera moderna klassiker som varje svensk tjugoåring bör känna till: Sätt JackMaken och Ett öga rött i händerna på dem och se vad som händer.