Fattigdom är problemet – inte Lena Anderssons åsikter
Lena Andersson heter en människa. Hon anser att alla människor i Sverige har råd att mätta sina barn, eftersom ris, linser och havregryn är så sanslöst billigt. Också om snabbt stigande levnadskostnader lämnar svenska barn från familjer med redan små marginaler hungriga så är det för att deras föräldrar inte orkar laga gröt till middag.
Ni vet redan allt om veckans överlägset mest uppmärksammade text, där Ester Nilssons mamma placerar sig så långt ut på rationalitetsspektrumet att det är svårt för vanliga människor att riktigt relatera; de med skiftjobb, låg lön, rekordhöga elräkningar och barn som snabbt växer ur kläder att försörja.
Vi hade kunnat konstatera detta och gå vidare, men så fungerar förstås inte medielogiken eller den politiska debatten. Och här skönjs en tendens som blivit allt tydligare på slutet: Det viktiga är att prata om saker, inte nödvändigtvis att ändra på dem.
Låt oss hoppa tillbaka till mitten av mars i år, då sex av tio svenska kommuner larmade om att skolbarnen äter extra mycket på fredagar, måndagar och före och efter lov. De går hungriga helt enkelt. I krisens, krigets och inflationens Sverige 2023 får många barn inte det näringsintag de behöver på hemmaplan.
I min enfald trodde jag att just detta ämne skulle väcka så mycket harm hos allmänheten att problemet skulle avhjälpas direkt på ett eller annat sätt. Men debatten blossade upp och dog tillfälligt ut. De senaste veckorna har i stället frågan om svenska skolbarns oförmåga att skriva för hand tagit över hos tyckeriet. Och här finns det glöd så det räcker! Jag säger inte att ämnet är oviktigt. Jag undrar bara om engagemanget i frågan kan ha att göra med att de svenska kulturpennornas barn utan problem äter sig mätta på hemmaplan, men skriver allt oläsligare? Jag spekulerar givetvis fritt nu och det finns ingen motsättning här, men något säger mig att skrivstil i skolan är en mindre huvudvärk än ett tomt kylskåp för de flesta föräldrar som lever med små marginaler. Nåväl.
Det var inte förrän Lena Andersson gav sin syn på saken efter partiledardebatten häromdagen som det blev allvar i hungerfrågan. Andersson är en av Sveriges mest orädda tänkare och jag letar alltid efter bevekelsegrunder för att frikänna henne från anklagelser om förakt för fattiga och klasshat. Jag tror faktiskt att hon inte riktigt förstår vilken skada hon gör ibland.
Att hennes teoretiserande sätt att se på världen har väldigt lite att göra med den vanliga vardagen, där livspussel, skenande priser och ett socialt sammanhang ställer sig i vägen för den exakt uppmätta portion linsgryta som i princip alla svenskar tydligen har råd med.
Uppståndelsen kring Anderssons text handlar förmodligen också om detta, att hon har en intellektuell fallhöjd som de flesta i Sverige saknar.
Och ändå: I veckan har hela vänsterns, mittens och delar av den traditionella högerns vrede riktats mot en text i Svenska Dagbladet (den kanske mest läsvärda kommer, något oväntat, från Göteborgspostens ledarsidessociolog Adam Cwejman). Inte mot regeringen, inte mot det ekonomiska systemet, inte mot kommunernas krympande budget, utan mot en (1) skribent som anmäler en vilt avvikande åsikt i ämnet. Det är som att folk är mer upprörda över vad Lena Andersson tycker om fattigdom än att fattigdom finns.
Vi är många som lever på att tycka och resonera i text och jag menar inte att snacka ner opinionsjournalistikens värde, fattas bara.
Men alltså. Att svenska barn går hungriga är ett akut tillstånd. Att reda ut vems felet eventuellt är, är faktiskt inte det.