Mysteriöst sällskap med klimatförnekare
Beslutsamt och oblygt lade den nya regeringen fram sin första budget som innebär sabotage mot Sveriges tidigare miljöpolitik. Det är inte helt lätt att förstå motiven bakom den dramatiska politiska förändringen. I Parisavtalet 2015 enades i stort sett alla länder i världen om att framför allt minska utsläppen av växthusgaser. Som en följd av detta fastställde riksdagens samtliga partier, utom givetvis SD, de svenska klimatmålen. De tre regeringspartierna M, KD, och L introducerar nu en ny politisk linje som ligger stick i stäv mot vad de tidigare kommit överens om.
De vill med öppna ögon och närmast demonstrativt öka utsläppen. En tredjedel av reformutrymmet i budgeten ägnas skadligheter som subventioner av bensin och diesel och bidrag till bilresor. Därtill kommer minskat underhåll av våra järnvägar, stopp för nya järnvägsbyggen, indragen bonus för köp av elbilar, minskad reduktionsplikt till EU:s miniminivå, försvårade investeringar i vindkraft och löften om kärnkraft om 30 år. Som om inte det räckte och blev över skall anslagen till miljö- och klimatåtgärder halveras de närmaste åren och Miljödepartementet läggas ner.
Allt detta vore en fullt begriplig och förväntad politik om Sverigedemokraterna vunnit egen majoritet i riksdagsvalet. Men regeringspartierna har ju alla tre varit med och överens i riksdagens beslut om de svenska miljöpolitiska målen. Inget av de tre partierna har gjort sig känt som klimatförnekare, den ståndpunkten är SD ensamma om i riksdagen.
Om klimatkrisen har partiledaren Jimmie Åkesson sagt att ”jag har inte sett något vetenskapligt bevis för att det är så här och nu”. En och annan SD-ledamot har skämt ut sig med att inför öppen ridå totalt förneka alla tecken på den pågående klimatförändringen och partiledaren har för säkerhets skull behagat skämta om att ifall det håller på att bli varmare är det ju bara bra, ”för såvitt jag vet dör fler människor av kyla än av värme”.
Jomenvisst, såna är sverigedemokraterna. För dem är klimatkrisen ett skämt man tar med en klackspark, liksom hela den högerextrema rörelsen i världen, från Donald Trump till Putin, från Polen till Ungern. Drivkraften bakom SD:s miljöpolitik är snarast hat mot miljöengagemang i allmänhet som de finner fjolligt, ”vänsterliberalt” eller än värre intellektuellt. Men vad har de demokratiska högerpartierna M, KD och L i det sällskapet att göra? Det förefaller mysteriöst.
Ambitiösa politiska reportrar har ingående skildrat de förhandlingar som föregick Tidöavtalet mellan de tre demokratiska högerpartierna och SD. Ingenstans har de sett skymten av krav från SD på en radikalt ny miljöpolitik. Och viljan att på allvar göra politik av sin klacksparksattityd till miljöfrågorna har spelat en mycket liten roll i SD:s valkampanj. I motsats till deras hjärtefrågor hårdare straff, intensifierad legal förföljelse av invandrare och strypkoppel på särskilt uppstudsiga medier.
Att SD fick igenom sin politik mot invandrare och för hårdare straff var ganska väntat. Där fanns ju också en viss samstämmighet med regeringspartierna. Att SD inte fick igenom sin kulturpolitik var en lättnad. Men att de fick igenom sin klimatpolitik utan att, såvitt känt, ens förhandla om saken blev en obehaglig överraskning. Hoppade de tre demokratiska högerpartierna alldeles självmant i galen tunna?
Vi får ingen som helst vägledning till den gåtan av att lyssna på regeringspartiernas företrädare. Om vi misslyckas med miljömålen så gör vi det, meddelar finansminister Elisabeth Svantesson (M) med en axelryckning. Och den miljö- och klimatminister som statsminister Kristersson (M) skämtsamt fiskat upp från de gamla folkpartiliberalernas ungdomsförbund, Romina Pourmokhtari, förklarar regeringens politik med antingen politikerfloskler eller vad som förefaller vara cyniska skämt. För vad sägs om upplysningen att ”Sveriges klimatmål står fast och regeringen ska den här mandatperioden bedriva en ambitiös och effektiv klimatpolitik” eller att billigare bensin och diesel ”inte är en klimatpolitisk åtgärd, utan ett sätt att ta ansvar för det svåra ekonomiska läget”.
Den senare undanflykten visar åtminstone att vår före detta ungliberala miljöminister förstått högerns paradargument för fortsatt miljöförstöring. Nämligen att det är lönsamt.
Där ligger problemets ideologiska kärna. Det är lönsamt, åtminstone på kort sikt och åtminstone för någon halv promille av mänskligheten, att låta världen koka sönder.
Först där framstår de tre regeringspartierna som begripliga. Högern lämnar alltid företräde åt lönsamhet, om så bara för en halv promille av mänskligheten. Som Bertolt Brecht nästan sa: Först kommer lönsamheten, sen moralen.
För övrigt anser jag att…
…de riksdagsledamöter som ändrade grundlagen så att det från och med 1 januari blir straffbart att förolämpa den turkiska regimen troligtvis inte förstod vad de beslutade om. Än värre om de mot förmodan begrep.
…Sveriges kommande ordförandeskap i EU kommer sällsynt olägligt. Vilket europeiskt land kan numera ta Sverige på allvar i kampen mot ökade utsläpp av växthusgaser? Polen och Ungern förstås, men knappast den demokratiska majoriteten.