Censur av böcker för barnbarnen är nödvändig
Det kallas för ”absurd censur”.
Men många barnböcker skulle behöva skrivas om.
Eller plockas bort från hyllorna.
Det är inte lätt att hitta något att läsa för barnbarnen.
I många klassiska barnböcker finns det så mycket att censurera att det inte är någon idé att ta fram dem.
Ta till exempel den hyllade ”Lilla Sparvel” av mångfaldigt prisbelönta Barbro Lindgren. Perfekt att läsa för äldsta barnbarnet, tänkte jag.
Redan på andra sidan står det om ett land där ”alla är kolsvarta och pratar ett språk som ingen förstår. Ibland äter de upp varann, för de är mycket fattiga”. Det fortsätter om Kina ”där de har ögon som streck och är gula som kanariefåglar”.
Det finns inte på kartan att jag ska läsa detta för mitt barnbarn. Det beror inte på politisk korrekthet eller vilja till censur. Det beror på att mitt barnbarn omges av skolkamrater, grannar, vänner och skolpersonal som kommer från andra länder, har mörk hud, är från Kina eller har annan form på ögonen än hon själv.
Att undervisa henne om historisk rasism är det inte läge för. Det får i så fall komma när hon blir äldre och frågar själv om det.
Det är tråkigt att behöva slänga, stoppa undan eller läsa bara utvalda delar av böcker jag sparat sen jag själv eller mina barn var små.
Men barnböcker visar tydligt att samhället utvecklas till det bättre när det gäller hur vi beskriver, ser på och behandlar varandra.
Nästa sida i ”Lilla Sparvel” handlar om en handikappad kvinna. Hon kallas ”Aptant”. I den första boken i serien om Tsatsiki (som märkligt nog är namnet på en pojke som har en grekisk pappa) står det om ”Apkvinnan”.
Det är huvudpersonens lärare i skolan som har hår på benen.
”Stackars fröken, visste hon inte att tjejer rakade benen”, undrar den här sjuåringen.
Han spekulerar i att hon inte är en riktig fröken utan ”en förklädd apkvinna”.
Han rådgör med en klasskamrat om de kan dressera henne och sälja henne till en cirkus.
Nej, det tänker jag inte högläsa för barn.
Ett gäng barnböcker i min samling från 80-talet och 90-talet handlar väldigt mycket om våld. Om barn som misshandlar varandra. Var det så mycket mobbing och slagsmål på lågstadiet på den tiden? Vet inte.
Kanske vore det pedagogiskt att läsa en av dem om ett barnbarn fått ett isblock i skallen av klassens slagskämpe. Men i brist på grova övergrepp i lågstadiet vill jag vänta med det.
Böckerna om Sune ligger i stora högar i källaren. Att läsa om en ”obotlig tjejtjusare” som gör ”saker han egentligen inte rår för”, och ”att han vill ha alla tjejer han ser”, nej, jag ser inte värdet att läsa om det för en flicka i dag.
Vad återstår? Astrid Lindgren är väl alltid pålitlig. Tills jag kommer till kapitlet i ”Barnen på Bråkmakargatan” som handlar om att Lotta är slav. Med n-ordet utskrivet med stora bokstäver före ordet ”slav” i rubriken. I en bok tryckt 1992.
Herregud.
Jag ser att kapitlet är bortplockat numera. Astrid Lindgren läser det inte längre högt i ljudboksupplagan.
Censuren är inte absurd. Den är nödvändig.
- Det väckte stor uppståndelse nyligen när flera av brittiske Roald Dahls barnböcker skrevs om i frågor om kön, vikt och mental hälsa. Författaren Salman Rushdie kallade det ”absurd censur”.
- I USA plockar konservativa krafter bort barnböcker om sexualitet, transfrågor och samkönade förhållanden. I Sverige är det tack och lov viktigt att ta upp de här frågorna på ett bra sätt för barn.
- Elin Cullhed, 40, skriver om hur ledsen hon är för att hennes dotter inte vill läsa ”Anne på Grönkulla”. Ett sorgligt, men oundvikligt faktum är att många bra äldre böcker inte intresserar dagens barn.