Gråter när han får se sina bilder
Så föll till slut tårarna nerför terroristens kinder.
Var det narcissisten som grät över sin egen förträfflighet, rörd över att få se sin 12 minuter och 22 sekunder långa hatfilm spelas upp i rätten?
Det var inte så att det saknades skäl att vara sorgsen denna första dag i nybyggda sal 250 i Oslo tingsrätt.
Som när riksåklagare Inga Bejer Engh, klädd i den svarta kappa norska jurister bär under rättegångar, plågsamt detaljerat redogjorde för hur varje enskild människa mördades i Oslo och på Utöya den 22 juli i fjol.
”26. Tarald, född 1993. Han blev skjuten fem gånger. Två skott i ansiktet, ett i halsen, ett i ryggen och ett i vänster lår”.
Det tar tid att räkna upp 77 mordoffer och åklagaren gjorde pauser, drack vatten, harklade sig.
Anders Behring Breivik log, viskade med sin advokat, lyssnade koncentrerat, antecknade.
Eller som när samtalet till larmcentralen från ön spelades upp. En ung flicka vädjar viskande, förtvivlat om hjälp. ”Kom nu fort, kom nu fort”.
Det var ohyggligt att höra hennes livrädda röst, höra skotten som kom från någonstans i närheten. Anhöriga lämnade salen, två rader framför mig höll överlevande om varandra, en kvinna bet sig hårt i handen.
Allas blickar var vända mot mördaren, den inte längre helt unge mannen som förvägrats att i rätten bära uniformen med de fåniga medaljerna han köpt på internet.
Inte heller nu rörde han en min.
Det blev paus. Alla reste sig för domarna då de kom in igen. Alla utom den åtalade, som i några korta meningar tidi- gare på dagen förklarat att han inte erkände domstolens legitimitet.
Så visades propagandafilmen som Breivik klippte ihop på sitt rum i mammas lägenhet och postade på Youtube samma dag han gav sig ut för att rädda Norge.
99 stillbilder som pedagogiskt sammanfattar allt det han står för: militanta, hotfulla muslimer varvat med ståtliga europeiska riddare, texter om islamisk kolonisation av Europa och kulturmarxism, tonsatt med musik hämtat från datorspelet ”Age of Conan”.
Breiviks ansikte vitnade, han strök sig över ögonen, kämpade emot, men tårarna började falla. Läpparna hårt sammanpressade, det tog honom en minut att återfå fattningen.
Jag vet inte vad denna plötsliga känsloyttring betyder, men någonting betyder den.
Någonting betyder även filmen. Den visades i en sekvens där Breiviks politiska engagemang avhandlades. Närmandet till först främlingsfientliga miljöer, sedan alltmer extrema grupper, manifestet som växte fram i dialog med likasinnade.
Det stod ju äldre dagen blev allt mer klart att åklagarna vägrade att acceptera uppfattningen att massmordet inte har med politik att göra.
Övertygande bevisning för att Breivik planerade och genomförde ett politiskt projekt, att han sökte stöd för sina tankar, att han fick näring ur högerextremismen, lades fram.
För så sorglig är vår tid att en film som hade avfärdats som fullständigt löjeväckande för bara tio år sedan innehåller en retorik som är vardagsmat på internet.
Breivik tog sig samman, fingrade på den guldfärgade slipsen, tittade sig omkring, möjligen med ny energi.
De är ju trots allt överens om en sak, terroristen och det samhälle som terroristen hatar: illdåden hade ett syfte.
Ny paus. Världspressen, detta kringresande cirkussällskap, rusade ut för att avlägga rapporter och intervjua överlevande.
I den ”mixade zonen”, en term domstolen lånat från de stora sportevenemangen, skällde en tysk tv-reporter på sin norska medhjälpare.
Hon var ur sinnig över att ha missat tårarna och behövde uppen barligen ge någon skulden.