Så misslyckad är svenska strategin mot corona
Men svårt att ställa någon till svars
Är den svenska coronastrategin misslyckad? Delvis.
Hade den kunnat vara bättre? Sannolikt.
Vem ska ställas inför skampålen? Oklart - vilket är ett problem i sig.
I SVT:s Agenda ställdes statsminister Stefan Löfven (S) och statsepidemiolog Anders Tegnell till svars för den svenska coronastrategin.
Utgångspunkten var att hårdare restriktioner, eventuellt till och med en ”lockdown”, hade varit bättre än de mildare restriktioner som gällde i våras.
Någonstans ska man ta avstamp när man ställer frågor. Men denna var i mitt tycke lite märklig.
I höst och vinter har restriktionerna skärpts radikalt jämfört med i våras, med undantag för 70-plussare och i viss mån de som bor på äldreboenden.
Ändå har smittspridningen och dödstalen legat på ungefär samma nivå som då. Då dog 5 000, framför allt äldre personer. Siffran har under hösten och vintern legat på samma förfärande höjd. Nivån på, eller styrkan i, restriktionerna tycks alltså inte spela så stor roll för hur många som blir sjuka eller dör i covid-19. I alla fall i i Sverige.
Ändå måste man betrakta den svenska strategin för att begränsa spridningen av det nyupptäckta virus som för nästan precis ett år sedan konstaterades ha nått även vårt land, som långtifrån framgångsrik. Annars hade inte mer än en halv miljon människor smittats och drygt 10 000 personer dött.
En sak som otvetydigt kom i gång för sent var den storskaliga testningen av misstänkt sjuka - och den därmed sammanhängande smittspårningen.
Det finns många skäl till det. Ett är att laboratoriekapaciteten och testpersonalen var anpassad till normal efterfrågan. När den snabbt mångdubblades måste kapaciteten byggas ut, vilket tog tid.
Ett annat problem här var att regionerna tyckte att regeringens besked om pengar för testningen var oklar. De sparkade inte igång arbetet i stor skala förrän de var säkra på att få betalt.
Ett annat stort problem i början var bristen på skyddsutrustning till vårdpersonalen. Lager som skulle räcka en lite längre tid var avskaffade. När efterfrågan plötsligt mångdubblades tog de helt enkelt slut, inte bara i förråden utan även på världsmarknaden. Personalen tvingades tillverka munskydd själva.
Det kommer inte att hända igen – i alla fall inte så länge någon av dem som nu är verksamma fortfarande har något att säga till om.
Svaret på frågan om den svenska coronastrategin misslyckas är alltså delvis ja. Personal fick tillverka sina egna skydd och testningen kom igång för sent.
På frågan om saker och ting kunde gjorts bättre är svaret också ja. Inget som man utvärderar i efterhand är perfekt, i värsta fall inte ens godkänt.
Men ett grundläggande faktum som det är omöjligt att göra något åt är att viruset var nytt, dittills helt okänt.
Det kan inte skylla på dålig organisation eller otydliga besked. Kunskapen om det nya viruset var till en början väldigt låg och växer fortfarande vecka för vecka.
Nu vet man exempelvis att de platser som är farligast ur smittskyddssynpunkt. Det är hemmet, och de så kallade ”hemmafesterna”, och arbetsplatsen.
Det är där den sociala distansen inte hålls, det är där flest människor blir smittade.
Men kommer vi att kunna ställa någon till ansvar, nagla någon vid skampålen för det som gick snett eller gick för långsamt? Oklart, och det är ett problem i sig.
Det finns ingen som har ett tydligt ansvar för vården. Därför går det sällan eller aldrig att ställa någon till svars.
Regering och riksdag tar givetvis de övergripande besluten. Folkhälsomyndigheten kommer med riktlinjer och tar fram faktaunderlag och generaldirektören kan författa en och annan föreskrift.
Men de verkliga beslutsfattarna finns på regional nivå. Så länge de håller sig inom lagens råmärken bestämmer de 21 regionerna i hög grad själva.
När det gäller äldreomsorgen, som jag i övrigt inte tagit upp i den här artikeln, ska det till denna månghövdade beslutsskara läggas 290 kommuner.
Att peka ut en tydligt ansvarig i denna labyrint av beslutsfattare är ofta svårt. Så även i detta fall.
Det kan vara en styrka med ett decentraliserat beslutsfattande. Men kanske inte under en pandemi då det måste gå undan. Då kan det finnas ett egenvärde med större centralisering.
Min tro är därför att staten kommer att ta över en större del av styrningen av vården i framtiden.
Flera partier driver frågan och gjorde det redan före coronan. Utvecklingen går åt det hållet pådriven även av den snabba tekniska utvecklingen i vården.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.